Sparvar velar hit och dit.

Stor båt, liten båt eller kanske stor båt i alla fall. Fast en liten är smidigare och framför allt billigare.

Ja, så här har det låtit hos oss senaste tiden. Till slut bestämde vi oss. Vi tar Fidran. Skälen var många men framför allt var det tillslut ekonomin som fick avgöra. Eller inte bara det heller. Förra resan släpade vi omkring på så mycket saker som vi aldrig ens tittade åt. Jag brukar ju påstå att maken ägnar sig åt vettlöst samlande och sparande. Men jag ska i ärlighetens namn medge att det var jag som såg till att vi reste omkring med röda julkulor samt små keramikänglar i guldsnören. Ej heller fotoalbum, mattpiska(?!?) och skoputs hade vi så stor nytta utav.

Ett annat bekymmer med Sparven är hennes djup. Vi kommer knappt in någonstans, vi har aldrig kunnat smita innanför öar och skär utan får alltid ge oss ut i havet och ständigt hänvisade till stora och därmed dyra hamnar. Första i Bilbao kostade nån dryg tusenlapp för en natt. Man blir inte borta så många nätter med de kostnader.

Nu är en lös plan att Kapten Galenpanna tar sin gamla studentbostad ty det var det hon var de första fem åren innan jag föreslog seglingsutflykt och går i ett par omgångar ned till Kanarieöarna så hon är där i början på januari då jag och resterande besättning ansluter oss. Sedan bär det av över en mycket lugn atlant utan flytande containrar och allt för stora valar. Blåsa kan det få göra lagom mycket från lämpligt håll. 

Vi har nog klurat färdigt över vårt val och just nu befinner vi oss vid att vi har en liten segelbåt helt utan inredning, halv dåliga eller möjligtvis heldåliga segel och ingen motor. Men än så länge har vi gott om tid att ordna till henne. Den gamla Sparven ska få byta hem och flytta ner längre söder ut och mer långsiktigt göras i ordning. Behålla henne kommer vi absolut att göra, bara lite mer i en malpåse.

Spanskt spån.

Jag avslutade senaste skriften med vår ankomst till Bilbao den underbara duschen och att vi satte oss till bords i en av säkert tio restauranger längs marinan. Vi var aftonens första gäster klockan var 21,30 och spanjorer tar ju siesta på eftermiddagen och har därför inte särskilt bråttom med kvällsvarden det hade vi där emot. Har man lidit av svåra tvångstankar om mat de senaste två dygnen så har man väldigt brådis vid matbordet.
Menyn kom in och den var på engelska vilket alltid underlättar då vi har viss erfarenhet av att beställa in mat på franska krogar och upplevt en viss osäkerhet om det är fågel, fisk eller möjligen mitt i mellan vi bett servitören att ta in.
Tonfisk ville vi ha, tyvärr sa Pablo eller vad nu denne herre hette, det är inte säsong för det. Nänä, sa vi och läste igenom menyn igen. Nu visade det sig att det inte bara rådde brist på tonfisk utan faktiskt egentligen det mesta. Det är inte ens säsong för turister och det påverkar innehållet i restaurangens kylar avsevärt. Edith och Gustav kände sig omedelbart som hemma ty de fick bröd, stora stycken med bröd och Cola och det hade det ju serverats en del ombord de senaste dygnen. Jag fick ittersalta stora varma räkor till förrätt vilket passade mig som troligtvis var tämligen svulten på vätska och då är salt både gott och nyttigt. Nalle och Olle fick in någon sallad med kanske anjovis i och därmed var vi för stunden lyckliga. Till varmrätt hade Pablo, vi kallar honom det, rekommenderat pojkarna att äta någon sorts grillad stooooooor fisk, Gustav hade vi denna tid lagt ner sitt söta huvud på bordet och sov som en sten och Edith och jag beställde in kalv.
Efter en evig väntan kom så den varma maten. Ni vet Jesus? Han med brödet och fiskarna? Lite så blev läget här. Jo, dottern och jag fick väl ungefär det vi beställt, jag är lite tveksam. I min värld är en kalv ett ganska litet djur och den köttbit som låg på min glödheta talrik såg mer ut som något som var utskuret på en elefant. Nu är ju inte jag styckare och vet inte, men konstigt såg det ut. Till detta serverades det fem bitar pommesfrites. Den unga damen tog en tugga av det mycket blodiga köttet åt tre potatisbitar och återvände till sin mer hemvanda bröd diet.
Pojkarna hade långt innan fått in rena talrikar samt rena bestick och efter en bra stund så dök det upp en liten fisk på ett fat mellan dom. Det var liksom bara en vit fisk som låg där, inte en dillkvist, inte en citronskiva utan oerhört minimalistiskt, en vit fisk på en vit talrik. Länge satt dom och väntade på någonslags sallad, kanske någon form av potatis eller ris eller egentligen precis vad som helst. Långsamt började de försiktigt provsmaka den serverade maten och snart nog tog ju hungern över och ett, tu tre var firren slut och när vi tillslut hade betalat hutlöst mycket pengar för maten hade det fortfarande inte anslutits sig några tillbehör. Vi är rörande eniga om att det i menyn inte nämndens några sides som man kunde beställa in utan det här var som det skulle vara. Som väl var så hade de båda utsvultna seglarna vräkt i sig korv och chips innan vi gick i land och tur var det, men det var inte så vi hade tänkt oss. Men likt Jesus så delades ju fisken upp mellan bröderna Dallner och Nalle drygade ut det hela med att så gott han kunde äta upp Ediths övergivna mat.
Jag tror inte min älskade somnade proppmätt men precis som med mycket annat så vaknar man ju nästa dag och förhoppningsvis går det bättre då.
Att vi inte kunde lämna båten i en hamn som kostar 93 € natten i ett par månader det var uppenbart i samma stund som hamnkapten sa vad det kostade. Vi ville verkligen inte ge oss ut i havet igen. Peter som i stället för att vara med och segla har skött mycket väderrapportering samt hamninfo från sjuksoffan i Västervik, tipsade om en rad olika hamnar ett antal sjömil i väg från Bilbao men vi kände båda två att vi var inte ett dugg sugna på att packa ihop båten efter ett dygn och gå vidare. Nu var det så väl att de flesta av andra marinor kunde inte ta emot oss på grund av vårt djup och storlek, där ser ni, storleken har absolut en avgörande betydelse, för det om man har båt. Nalle var uppe och pratade med hamnkontoret. Jo då dom kunde absolut göra något på priset. Så istället för ca 30 000 kronor i månaden kunde de gå ner till 20 000 ungefär. Nalle försökte höra sig för om de andra hamnarna på andra sidan, nej, nej, nej, sa hamn-Juan, det kostar lika mycket överallt.
Detta trodde maken inte ett ögonblick på så när Olle satt i sig en liter resorb till frukost och gav sig ut och sprang tog Nalle sin cykel och gav sig av på tur till den andra hamnen. Efter en timme var han tillbaka och meddelade att fartyget så avgå och en kvart för att gå in i den andra hamnen. Nu hade vi fått ett pris på tre månader för mindre än vad en månad här kostade. Efter lite om och men ligger hon nu tryggt inne i en oerhört trevlig marina/varv. Vi träffade svenska Lena ombord på sin båt med sin engelske make och deras lurviga hund. Tyvärr hann vi inte riktigt bekanta oss med varandra särskilt väl för morgonen efter meddelade kapten för marinan att vi var tvungna att byta plats då båtägaren till närmaste granne visat oro inför att ha oss liggandes jämsides. Nalle påstod bestämt att det berodde på att vi hade större båt vilket vållat grannen komplex och därav beordrat förflyttning av oss. Med samma oerhörda elegans gled vi ut ur vår parkeringsficka som vi dagen innan likt en smörkniv i ljummet smör smekt oss in. För vår del blev förflyttningen till det bättre, vi kom närmare stan och landbacken. Nu kunde vi njuta av Bilbao, båten satt fast och ingen skulle ut och segla. Tunnelbana in till stan tog en 20 minuter och nu har vi lärt oss att det som syns från havet inte alls är Bilbao utan längs den flod som löper upp genom området ligger det egentligen fyra olika städer som är så sammanvuxna att det är omöjligt att avgöra vart man är alltså kallas hela området för Bilbao. Vi hittade till gamla stan som ser ut som de flesta gamla städer gör. Ett gytter av små trånga gränder och prång, en massa butiker, tack och lov inte en massa turist krimskrams utan glädjande nog sådant som människor behöver. Mat, massa mat. Fiskaffärer med stora bläckfiskar, levande krabbor och humrar. Fiskar som var så fula att Edith sa att hon skulle drömma om monsterfiskarna på natten. Charkuteributiker med hela taket fullt med skinkor och diskarna fulla med oxar, kor och grisar. Spanjorerna i likhet med de flesta andra människor i denna värld ser väldigt välmående ut trots att de köper sitt kött över en disk och grönsakerna låg ganska blandat och inte som här där vissa måste hållas undan från andra. Men va vet jag, vi kanske har lite extra känsliga magar i Sverige. Restauranger var det gott om, problemet är ju bara att ingen serverar mat förrän sena kvällen. Så samtidigt som det varma köket öppnar brukar mina änglar krypa ner i sina pyjamasar men att resa är att ta seden dit man kommer och det går alldeles utmärkt att äta tapas till sent mellis och äta middag vid nio. Ediths lycka visste inga gränser när restaurangen serverade oerhörda mängder med glassar av de flesta smaker en dam i 4 års åldern kan önska. Nalle var nog han med utom sig av lycka då han äntligen fick äta T-bone steak, då detta är förbjudet i Sverige. Efter ” galna kosjuka” eller Creutzfeldt- Jakobs sjukdom är orsaken till det. Inga kända fall i Sverige och efter att ha ätit denna i utlandet häromdagen får jag lov att säga att Nalle då på inget vis verkar mer eller mindre galen än vanligt. Vi åt som galningar och Edith övergav sin glass diet eller rättare sagt hon tog den till nya nivåer genom att doppa friterad potatis i den. Mycket gott, sa hon, tveksamt, sa jag. Nu hade vi ju då förflyttat oss till de centrala delarna av staden och lämnat krogarna i hamnen. Notan för fisken som Nalle likt Jesus delade med sin broder och i viss mån även hustrun kostade nästan 180 €, här hade vi ätit det dubbla, druckit bra vin och kaffe och notan kostade mindre än hälften. Lärdom? Japp, medhavd matsäck i hamnen, överlev in till stan, ät sedan allt vad du kan.
Dagen efter bjöd på en underbar sol och värme, ingen gjorde många knop utan var rätt nöjda med att bara vara. Edith som dagen innan hade uppfyllt sitt mål med hela resan och inhandlat sig en ”BAKINI”, vi vet att det inte heter så men har inte hjärta att rätta henne, svepte runt i sin nya blå baddräkt där midjan var bar och kände sig nog oerhört fin, ty den togs inte av förrän hon hotades med att få stanna kvar själv på båten medan vi andra åkte in till stan och käkade och det var önskvärt om fröken Dallner bar en något mer klädd outfit än bikini. Till sist var även hon klar och efter 100 meter hade hon så mycket skoskav att hon bara satte sig ner och grät. Jag tror hennes peng liksom var slut. Det gjorde helt säkert ont i hennes fot, men att vara tapper tar även på en fyra åring. Hon var trött och varm och säkerligen jäkligt hungrig. Farbror Olle tog barnet på armen och gick och köpte strumpor och därmed lindrades de värsta sorgerna och så småningom kom vi i väg även denna kväll. Skaldjur i långa banor och stora lass och yoghurtglass med chokladsås mitt i natten. Det har givetvis en hel massa olika goda sidor med att heta Edith Dallner, vara fyra år och komma från Valdemarsvik.
Tiden går fort när man har trevligt och snart nog var det söndag och trots att Olle sa hela tiden att han skulle åka hem efter fyra dagar så blev han kvar i en vecka OCH fyra dagar. En utav tjusningarna med Bilbao var att de hade en flygplats. Vi noterade redan under inseglingen att det lyfte flygplan och vid lite efterforskning visade det sig att German Wings flög på sverige och har man just överlevt Biscaya känner man sig lite oövervinnerlig så vad gör det väl att flyga med ett bolag vars personal låser ute piloter och sätter planet i en alp?! I will survive tänkte jag och så bokade vi alla biljetter hem. Eller hem? Vad hem är numera det vet jag inte. Eller jo det gör jag nog. Hem är båten, där jag har allt, dit mina barn säger hem. Det här är som Edith säger, ” vita huset”, en mycket fin plats med, men hem är det nog inte riktigt. Olle flög så på söndagen och vi blev kvar till måndag. Som vanligt i ett ganska stort moln av kaos och viss panik. Nalle blir liksom aldrig klar. Han blir aldrig helt nöjd med förtöjningarna, hundra gånger kontrolleras samma sak och trots det måste ha gå tillbaka igen. Själv är jag färdig att bli tokig. Jag är dess raka motsats och visst glömmer jag saker för att jag kanske är slarvig, men ännu så länge har inte jorden gått under för det och gör det troligtvis inte heller. Tillslut är klockan så mycket att det finns ingen utväg, ska vi med något flyg var vi tvungna att hitta en taxi och det ungefär nu. Det löste sig så bra att hamnkapten råkade va på kontoret där vi skulle lämna in våra nycklar till båten så han fixade taxi och i tid hann vi ut till flyget och hade till och med tid äta innan det bar i väg till Düsseldorf för mellanlandning. Snipp, snapp var sagan slut och vi var i Stockholm och åter i den riktiga världen. Två nätter fick Nalle vara hemma sedan bar det i väg på annan båt och vi är gräsänkor igen.
Det var skönt i ungefär ett dygn att vara hemma så började jag längta tillbaka. Skulle någon erbjuda mig att åka ner och gå över Biscaya i kväll skulle jag inte tveka en sekund. I dag när det har regnat utan uppehåll i ett dygn var det ungefär 30 grader varmt där nere. Tänk för en vecka sedan, då var mitt största bekymmer att det var så varmt på däck att jag brände fötterna, idag har jag andra större problem så som vinterkläder och mössor.
Jag avslutade senaste skriften med vår ankomst till Bilbao den underbara duschen och att vi satte oss till bords i en av säkert tio restauranger längs marinan. Vi var aftonens första gäster klockan var 21,30 och spanjorer tar ju siesta på eftermiddagen och har därför inte särskilt bråttom med kvällsvarden det hade vi där emot. Har man lidit av svåra tvångstankar om mat de senaste två dygnen så har man väldigt brådis vid matbordet.
Menyn kom in och den var på engelska vilket alltid underlättar då vi har viss erfarenhet av att beställa in mat på franska krogar och upplevt en viss osäkerhet om det är fågel, fisk eller möjligen mitt i mellan vi bett servitören att ta in.
Tonfisk ville vi ha, tyvärr sa Pablo eller vad nu denne herre hette, det är inte säsong för det. Nänä, sa vi och läste igenom menyn igen. Nu visade det sig att det inte bara rådde brist på tonfisk utan faktiskt egentligen det mesta. Det är inte ens säsong för turister och det påverkar innehållet i restaurangens kylar avsevärt. Edith och Gustav kände sig omedelbart som hemma ty de fick bröd, stora stycken med bröd och Cola och det hade det ju serverats en del ombord de senaste dygnen. Jag fick ittersalta stora varma räkor till förrätt vilket passade mig som troligtvis var tämligen svulten på vätska och då är salt både gott och nyttigt. Nalle och Olle fick in någon sallad med kanske anjovis i och därmed var vi för stunden lyckliga. Till varmrätt hade Pablo, vi kallar honom det, rekommenderat pojkarna att äta någon sorts grillad stooooooor fisk, Gustav hade vi denna tid lagt ner sitt söta huvud på bordet och sov som en sten och Edith och jag beställde in kalv.
Efter en evig väntan kom så den varma maten. Ni vet Jesus? Han med brödet och fiskarna? Lite så blev läget här. Jo, dottern och jag fick väl ungefär det vi beställt, jag är lite tveksam. I min värld är en kalv ett ganska litet djur och den köttbit som låg på min glödheta talrik såg mer ut som något som var utskuret på en elefant. Nu är ju inte jag styckare och vet inte, men konstigt såg det ut. Till detta serverades det fem bitar pommesfrites. Den unga damen tog en tugga av det mycket blodiga köttet åt tre potatisbitar och återvände till sin mer hemvanda bröd diet.
Pojkarna hade långt innan fått in rena talrikar samt rena bestick och efter en bra stund så dök det upp en liten fisk på ett fat mellan dom. Det var liksom bara en vit fisk som låg där, inte en dillkvist, inte en citronskiva utan oerhört minimalistiskt, en vit fisk på en vit talrik. Länge satt dom och väntade på någonslags sallad, kanske någon form av potatis eller ris eller egentligen precis vad som helst. Långsamt började de försiktigt provsmaka den serverade maten och snart nog tog ju hungern över och ett, tu tre var firren slut och när vi tillslut hade betalat hutlöst mycket pengar för maten hade det fortfarande inte anslutits sig några tillbehör. Vi är rörande eniga om att det i menyn inte nämndens några sides som man kunde beställa in utan det här var som det skulle vara. Som väl var så hade de båda utsvultna seglarna vräkt i sig korv och chips innan vi gick i land och tur var det, men det var inte så vi hade tänkt oss. Men likt Jesus så delades ju fisken upp mellan bröderna Dallner och Nalle drygade ut det hela med att så gott han kunde äta upp Ediths övergivna mat.
Jag tror inte min älskade somnade proppmätt men precis som med mycket annat så vaknar man ju nästa dag och förhoppningsvis går det bättre då.
Att vi inte kunde lämna båten i en hamn som kostar 93 € natten i ett par månader det var uppenbart i samma stund som hamnkapten sa vad det kostade. Vi ville verkligen inte ge oss ut i havet igen. Peter som i stället för att vara med och segla har skött mycket väderrapportering samt hamninfo från sjuksoffan i Västervik, tipsade om en rad olika hamnar ett antal sjömil i väg från Bilbao men vi kände båda två att vi var inte ett dugg sugna på att packa ihop båten efter ett dygn och gå vidare. Nu var det så väl att de flesta av andra marinor kunde inte ta emot oss på grund av vårt djup och storlek, där ser ni, storleken har absolut en avgörande betydelse, för det om man har båt. Nalle var uppe och pratade med hamnkontoret. Jo då dom kunde absolut göra något på priset. Så istället för ca 30 000 kronor i månaden kunde de gå ner till 20 000 ungefär. Nalle försökte höra sig för om de andra hamnarna på andra sidan, nej, nej, nej, sa hamn-Juan, det kostar lika mycket överallt.
Detta trodde maken inte ett ögonblick på så när Olle satt i sig en liter resorb till frukost och gav sig ut och sprang tog Nalle sin cykel och gav sig av på tur till den andra hamnen. Efter en timme var han tillbaka och meddelade att fartyget så avgå och en kvart för att gå in i den andra hamnen. Nu hade vi fått ett pris på tre månader för mindre än vad en månad här kostade. Efter lite om och men ligger hon nu tryggt inne i en oerhört trevlig marina/varv. Vi träffade svenska Lena ombord på sin båt med sin engelske make och deras lurviga hund. Tyvärr hann vi inte riktigt bekanta oss med varandra särskilt väl för morgonen efter meddelade kapten för marinan att vi var tvungna att byta plats då båtägaren till närmaste granne visat oro inför att ha oss liggandes jämsides. Nalle påstod bestämt att det berodde på att vi hade större båt vilket vållat grannen komplex och därav beordrat förflyttning av oss. Med samma oerhörda elegans gled vi ut ur vår parkeringsficka som vi dagen innan likt en smörkniv i ljummet smör smekt oss in. För vår del blev förflyttningen till det bättre, vi kom närmare stan och landbacken. Nu kunde vi njuta av Bilbao, båten satt fast och ingen skulle ut och segla. Tunnelbana in till stan tog en 20 minuter och nu har vi lärt oss att det som syns från havet inte alls är Bilbao utan längs den flod som löper upp genom området ligger det egentligen fyra olika städer som är så sammanvuxna att det är omöjligt att avgöra vart man är alltså kallas hela området för Bilbao. Vi hittade till gamla stan som ser ut som de flesta gamla städer gör. Ett gytter av små trånga gränder och prång, en massa butiker, tack och lov inte en massa turist krimskrams utan glädjande nog sådant som människor behöver. Mat, massa mat. Fiskaffärer med stora bläckfiskar, levande krabbor och humrar. Fiskar som var så fula att Edith sa att hon skulle drömma om monsterfiskarna på natten. Charkuteributiker med hela taket fullt med skinkor och diskarna fulla med oxar, kor och grisar. Spanjorerna i likhet med de flesta andra människor i denna värld ser väldigt välmående ut trots att de köper sitt kött över en disk och grönsakerna låg ganska blandat och inte som här där vissa måste hållas undan från andra. Men va vet jag, vi kanske har lite extra känsliga magar i Sverige. Restauranger var det gott om, problemet är ju bara att ingen serverar mat förrän sena kvällen. Så samtidigt som det varma köket öppnar brukar mina änglar krypa ner i sina pyjamasar men att resa är att ta seden dit man kommer och det går alldeles utmärkt att äta tapas till sent mellis och äta middag vid nio. Ediths lycka visste inga gränser när restaurangen serverade oerhörda mängder med glassar av de flesta smaker en dam i 4 års åldern kan önska. Nalle var nog han med utom sig av lycka då han äntligen fick äta T-bone steak, då detta är förbjudet i Sverige. Efter ” galna kosjuka” eller Creutzfeldt- Jakobs sjukdom är orsaken till det. Inga kända fall i Sverige och efter att ha ätit denna i utlandet häromdagen får jag lov att säga att Nalle då på inget vis verkar mer eller mindre galen än vanligt. Vi åt som galningar och Edith övergav sin glass diet eller rättare sagt hon tog den till nya nivåer genom att doppa friterad potatis i den. Mycket gott, sa hon, tveksamt, sa jag. Nu hade vi ju då förflyttat oss till de centrala delarna av staden och lämnat krogarna i hamnen. Notan för fisken som Nalle likt Jesus delade med sin broder och i viss mån även hustrun kostade nästan 180 €, här hade vi ätit det dubbla, druckit bra vin och kaffe och notan kostade mindre än hälften. Lärdom? Japp, medhavd matsäck i hamnen, överlev in till stan, ät sedan allt vad du kan.
Dagen efter bjöd på en underbar sol och värme, ingen gjorde många knop utan var rätt nöjda med att bara vara. Edith som dagen innan hade uppfyllt sitt mål med hela resan och inhandlat sig en ”BAKINI”, vi vet att det inte heter så men har inte hjärta att rätta henne, svepte runt i sin nya blå baddräkt där midjan var bar och kände sig nog oerhört fin, ty den togs inte av förrän hon hotades med att få stanna kvar själv på båten medan vi andra åkte in till stan och käkade och det var önskvärt om fröken Dallner bar en något mer klädd outfit än bikini. Till sist var även hon klar och efter 100 meter hade hon så mycket skoskav att hon bara satte sig ner och grät. Jag tror hennes peng liksom var slut. Det gjorde helt säkert ont i hennes fot, men att vara tapper tar även på en fyra åring. Hon var trött och varm och säkerligen jäkligt hungrig. Farbror Olle tog barnet på armen och gick och köpte strumpor och därmed lindrades de värsta sorgerna och så småningom kom vi i väg även denna kväll. Skaldjur i långa banor och stora lass och yoghurtglass med chokladsås mitt i natten. Det har givetvis en hel massa olika goda sidor med att heta Edith Dallner, vara fyra år och komma från Valdemarsvik.
Tiden går fort när man har trevligt och snart nog var det söndag och trots att Olle sa hela tiden att han skulle åka hem efter fyra dagar så blev han kvar i en vecka OCH fyra dagar. En utav tjusningarna med Bilbao var att de hade en flygplats. Vi noterade redan under inseglingen att det lyfte flygplan och vid lite efterforskning visade det sig att German Wings flög på sverige och har man just överlevt Biscaya känner man sig lite oövervinnerlig så vad gör det väl att flyga med ett bolag vars personal låser ute piloter och sätter planet i en alp?! I will survive tänkte jag och så bokade vi alla biljetter hem. Eller hem? Vad hem är numera det vet jag inte. Eller jo det gör jag nog. Hem är båten, där jag har allt, dit mina barn säger hem. Det här är som Edith säger, ” vita huset”, en mycket fin plats med, men hem är det nog inte riktigt. Olle flög så på söndagen och vi blev kvar till måndag. Som vanligt i ett ganska stort moln av kaos och viss panik. Nalle blir liksom aldrig klar. Han blir aldrig helt nöjd med förtöjningarna, hundra gånger kontrolleras samma sak och trots det måste ha gå tillbaka igen. Själv är jag färdig att bli tokig. Jag är dess raka motsats och visst glömmer jag saker för att jag kanske är slarvig, men ännu så länge har inte jorden gått under för det och gör det troligtvis inte heller. Tillslut är klockan så mycket att det finns ingen utväg, ska vi med något flyg var vi tvungna att hitta en taxi och det ungefär nu. Det löste sig så bra att hamnkapten råkade va på kontoret där vi skulle lämna in våra nycklar till båten så han fixade taxi och i tid hann vi ut till flyget och hade till och med tid äta innan det bar i väg till Düsseldorf för mellanlandning. Snipp, snapp var sagan slut och vi var i Stockholm och åter i den riktiga världen. Två nätter fick Nalle vara hemma sedan bar det i väg på annan båt och vi är gräsänkor igen.
Det var skönt i ungefär ett dygn att vara hemma så började jag längta tillbaka. Skulle någon erbjuda mig att åka ner och gå över Biscaya i kväll skulle jag inte tveka en sekund. I dag när det har regnat utan uppehåll i ett dygn var det ungefär 30 grader varmt där nere. Tänk för en vecka sedan, då var mitt största bekymmer att det var så varmt på däck att jag brände fötterna, idag har jag andra större problem så som vinterkläder och mössor.

Mer röra från en segelutflykt över Bay of Biscay.

”Detta började skrivas under gång ner över Biscaya men skrevs färdigt idag den 29 april 2015, därav det lite röriga, då/nu.”

Tre män i en båt.

Å så Edith och jag. I skrivande stund är klockan 20,33 och vi befinner oss mitt ute på Biscaya, detta fruktade och omtalade hav. Ännu så länge har hon uppfört sig riktigt väl och endast erbjudit lite lagom gung natt och förmiddagstid, där i mellan har vattnet legat som en spegel och solen har vänligt nog skinit varmt och gott på oss. Inga större katastrofer har inträffat om man bortser från Butan/Propan bekymret som vi inte lyckades lösa i Roscoff. Jodå, det fanns allt propan att köpa bara man hade en likadan tub med sig och det hade vi ju inte. Nalle erbjöd sig att betala det dubbla men majoren som utsett sig själv till gaskungen nekade bestämt. Så det blev en tur till frukt och grönsaksaffären och ett par säckar med grillkol. Jag log en smula åt dom där säckarna när de släpades ombord. Ja, ja grilla ni i blåsten, själv äter jag hellre äpplen tills jag kräks. Nu har det visat sig att vi ganska snabbt började tröttna på frukt, chips och bröd och då tidiga kvällar inneburet bleke på havet har det varit en oerhörd källa till lycka att knöla in stekpannan i grillen och laga till de mest suspekta måltider, men är an hungrig så kan jag verkligen rekommendera brunabönor, bockwurst, stekta ägg och stekt burkpotatis. Inget som väl någon av oss frivilligt skulle äta hemma men här är allt gott och då ska man komma ihåg att vi så sent som i söndagskväll satte i oss 7 portioner med olika kinamatlådor med fyra risburkar, tre lådor nudlar och två med fried rise. Vi har liksom inte varit ute i tio veckor på väg över Stilla havet men redan nu fantiserar vi om kebabrullar, pizzor och en stor T-bone till Nalle. Till det mindre lyckade vad det gäller byssans angelägenheter så har även det som ombord kallas för kärnkraftverket tillslut bestämt sig för att tacka för sig, tre år i mänsklighetens tjänst och därtill att bli duschat i saltvatten var och varannan dag fick det att ge upp. Nej, självfallet ät det inget kärnkraftvek i egentlig mening. Det är ett bensindrivet elverk som man utvinner 220 ström ur. Det låter som 40 gräsklippare och luktar som en omkullvält bensinstation, men ibland är det en sagolik lycka att få varmt kaffevatten eller för den delen se på TV en stund eller vad man nu behöver göra. I dessa bris-på-gas dagar har det varit enda kända sättet att använda vattenkokaren på. Vi gjorde ett försök att byta tillbaka till vår gamla propangastub som nog faktiskt inte riktigt är slut men då slangen är full med butangas som är mycket tyngre orkar inte propanen fram utan det bara står och bubblar i ledningen in till spisen och som med det mesta annat, jag är inte rädd men jag har en oerhörd respekt för gas. Ett stort PANG härute vore inte skoj. Nåväl, elverket började tjura, det lät och luktade men gav inge vidare med ström, typ ingen ström. Nalle bråkade tillbaka och fick möta verkets ilska i form av 220 volt i fingrarna men då fick vi ström för det. Till sist var det ohjälpligt, Kapten beväpnade sig med en stor bräda och gick ut över däck för att lära fanskapet till elverk att veta hut, då sa det fjutt och har sedan dess inte producerat så mycket som en gnutta ström. Kaffe och vällingvatten producerades i kastruller på grillen vilket gick skapligt. Ett försök till vattenkokning gjordes med det enda eluttag som finns ombord som går att använda utan landström eller för delen ett fungerande elverk. Max för denna är viss 1500 WATT alltså för att ladda telefoner eller annat småplock, inte ställa dit en vattenkokare som drar 2200. Det började ryka och lukta rätt illa, för det gör brända kablar. I morse dracks så kaffe som för det var så pass ljummet att neskaffe pulvret löste sig i vattnet, mer var det inte. Nu blev det så lyckat så kablarna var reparabla och herr Hamster hade väl förstås en vattenkokare till ombord, en mindre med en avsevärd mindre hunger på elektrisk effekt. Nu kokas det små mängder vatten i taget och maken, trots att jag ibland beskriver honom som furiskt arg på både ditten och datten, är en oerhört god människa, för det mot sina egna är inte alls kaffe sugen längre utan bara Olle och jag skäms bort med kaffe. Problemet är nämligen inte helt löst. Det ryker förvisso inte länge, det luktar lite bränt och är säkert inte helt nyttigt för själva elapparaten. Skulle dessutom den gå hädan så tror jag att Nalles lillebror lånar min cykel och på ren ilska och envishet lyckas cykla iland. Det är inte helt okomplicerat att sakna all kontakt med omgivningen. Inga telefoner fungerar, inga e-mail att läsa, inga sms från nära och kära. Just nu syns vi inte ens på Marin Traffic. Häromdagen hade vi varit osynliga ett bra tag och när vi väl dök upp så visade AIS en som ni ser att vi befann oss ungefär ett dygn från den Amerikanska östkusten. Det stämde inte. Jag tror att det står att vi är out of range hos er och det stämmer. Vi sänder och tar emot i samma antenn som VHF´en, dvs så lång ögat ser, horisonten. För oss är det inte ett bekymmer, vi ser andra båtar och dom ser oss och det är vad som är angeläget för oss.
Trafiken här ute är inte särskilt stor, en och annan fiskebåt, en del delfiner och i kväll även en uggla. Helt konstigt var det. Den cirklade runt oss och såg ut som den letade efter någonstans att få sätta ner klorna en stund och vila vingarna. Några gånger fick en fäste uppe i riggen men efter att ha gjort lite olika inseglingar satte den sig på räcket precis bakom mig. Märklig känsla, mitt ute på Biscaya med en lite uggla som fripassagerare.

Ugglan visade sig vara en Minervauggla som tydligen är ganska vanliga i trakterna men vad den gjorde ute till havs lär vi aldrig få veta. Senare på natten fick Olle också sällskap av en liten fågel som kollade runt lite i sittbrunn, ruggade upp sig och satte sig att sova då natten gick mot morgon. Vinden tilltog igen natten mellan torsdag och fredag, vred över, från att ha varit stadigt ostlig hela tiden, så kom den rent västlig och ett jäkla skramlande i segel innan allt skotats om och båten hittade en ny takt och rytm på sin färd mot Bilbao. Nalle sov gott nere på durken precis under lejdaren upp till styrplatsen när jag klättrade upp och önskade matrosen god morgon. Regn, lite hunger och trötthet började synas i ansiktet på min käre svåger. De timmar han hade haft frivakt hade han krupit ner i sin binge men det är inte alltid lätt att komma till ro och kunna sova när båten då och då sätter ner näsan långt ner i vågdalarna och någon minut senare reser sig upp på häcken, rystar på sig och vaggar lite mer stilla en stund för att en stund senare kasta sig hals över huvud rakt nedför igen. Det är svårt att sova när man en gång per var femte minut lyfter 40 cm ovanför huvudkudden.
Vindändringen och lite segeltrassel hade dragit ner takten rätt avsevärt, tidigare på natten hade vi loggat ungefär en 7 knop och hade ett ungefärligt ETA till Bilbao till 17 nu loggade vi knappt 4 och Olle började kalkylera med ännu en natt till sjöss. Tanken på cykeln över havet var nog inte långt borta just då. Mat situationen började bli lite jobbig. Tack vare den lilla vattenkokaren kunde vi ju för det få varmt kaffe vilket ökade trivseln ombord med ungefär 100 %, Gustavs välling var ju härmed också räddad, Edith? Ja hon har varit oerhört nöjd med att leva på morötter, kiwi, bröd, apelsiner, the, godis och flingor med mjölk. Värre var det för herrarna ombord. Deras knapra diet tog de verkligen. Lagad varm mat är underskattad. På grillen hade vi de två stilla dagarna lagat middag och det är roligt att se hur gränser flyttar sig. Saker som man knappt skulle ta på sin gaffel blir plötsligt gourmandiska läckerheter, som till exempel:
Bruna Bönor med stekta ägg, bacon, stekt potatis och stekt kokkorv.
Låter det inte underbart?
Morgonens regn förbyttes mot sol och farten drogs på lite med maskinhjälp och simsallabim loggade vi 7 knop igen.
Delfiner byttes mot valar och de spanska bergen började avteckna sig i horisonten. Först såg det bara ut som mörka bulliga moln men några sjömil senare var dom tydliga, som långa böljande höga kullar.
Helt plötsligt hade vi teckning på telefonerna, Olle kunde kolla VISA-news mail, vi läste oroliga sms hemifrån och kunde svara att livet var fullkomligt förträffligt för nu fanns knappt minnen av hunger eller tristess och sjösjuka. Ett stort orosmoment under natten hade varit tidvattnet, skulle vi ha ankommit senare än 21 skulle vi inte ta oss in utan bli tvungna att ligga och driva till 8 på morgonen, rena döden ur alla perspektiv. Men nu skulle vi vara där i god tid så vida inget hände. Å det skulle det väl inte göra? Eller?
Snart nog när vi gick mot inloppet till Bilbao såg Nalle tullen på väg mot oss med hyfsat stor båt och snart nog satte dom i en ribb och kurs rakt mot oss, dock inte ett ljud på radion så vi ropade på dom för att fråga hur de ville ha det men inte ett ord till svar. Har man haft Fransk KBV så vet man att det KAN ta två och en halv timma innan man ser ryggen på dem. För så lång tid tog det för dem att med gummihandskar genomsöka fartyget, intervjua oss om ditten och datten samt kontrollera alla certifikat, försäkringsbrev och alla pass.
Ner till mig kom en tjänsteman ifrån Spanskt tullverk som började med att be om ursäkt att han störde. När fransoserna var ombord fick vi en kurs och fart att hålla, den här gången frågade vi snällt om vi kunde gå in mot hamnen då vi inte ville missa högvattnet, inga problem sa Pablo eller Juan eller vad han nu hette. Vårt samtal skulle ta ca 10 minuter sa han, såvida jag hade ordning på pappren och visste vart vi hade våra pass. Jag uppfyllde samtliga av hans önskemål, svarade på frågor rörandes bruttovikter, masthöjder samt hur många hästar som gömmer sig i maskineriet. Tack sa, tjänstemannen som var obeväpnad och iklädd Dockside seglarskor och inga strumpor!? Hans kollegor var dock beväpnade och bar uniformsenliga kängor. De med pistol hade ägnat ungefär 3,5 minut av genomsökning av fartyget, gjort tummen upp och återvänt till Nalle och Olle på däck där de diskuterade olika restaurangtips och sevärdheter. Jag signerade pappren och tryckt på kopian står det att det Spanska tullverket tackar så mycket för att vi är så tillmötesgående samt ursäktar om de på något vis åsamkat någon form av trubbel. Jag kontrollerade senare kopian av det franska protokollet och precis som jag trodde så förekom det inte några sådana ursäkter från samma ämbete hos den nordligare grannen.
Vid sju seglade vi så in i hamnen som jag tror heter typ Gexcio som snart nog också visade sig att det var det absolut dyraste vi någons satt in näsan i 93€ natten. Precis just i den stunden var det fullkomligt ointressant. Vi skulle duscha, något som inte längre bara var ett privat bekymmer utan nu ett kollektivt problem, alla luktade mer eller mindre illa. Barnen tvagades varje kväll med tvättlappar, men det är inte riktigt det samma som att stå under varmt vatten och bli ren, sätta på sig rena kläder. Som ett mantra rabblade alla maträtter som vi skulle trycka i oss. Jag ville ha hummer, Nalle T-bone och Edith skulle äta jordgubbsglass i stora lass.
Dusch grejen var väl det enda av allt detta som blev som vi tänkt. Med rena kläder, tvättade kroppar gungade vi upp till krogen. Ungefär där tog matdrömmen en annan riktning skulle man kanske kunna beskriva det som.
Men det får vi ta i morgon. Då ska jag berätta hur det är att hålla fast barnen och läsa sagor samtidigt, tekniker för att få av sig kläderna när båten nästan slår kullerbyttor och försöka gå på toaletten. Samt om två hungriga sjömän som fick in en fisk på en talrik på en restaurang i Bilbao efter att ha seglat över Biscaya Bukten.

I rörig kronologi på väg ner genom slutet på evighetens kanal.

Vattnet ligger så blankt utanför ventilen bredvid mig att det nästan ser ut som vi rör oss fram genom en blå matta av sammet. Annat väder är visst att vänta men just nu njuter vi av de dagar vi haft här nere.
Som vanligt när familjen annorlunda ska göra någonting så händer det ju tusen saker runt omkring, bra och dåliga, men händer grejer det gör det.
Tisdagen för två veckor sedan hände två stora saker och jag som föredrar goda nyheter börjar med det som var bra; Nalle kom hem efter att ha varit på annat hav i tre veckor och kört tankbåt, säkert roligt det också men för oss är det en glädjens dag när han kommer. Denna dag kom han så tidigt att han kunde vara med upp till dagis och hämta de små änglarna, ja eller för det de små barnen. Ediths lycka vet inga gränser när hon får återse sin stora kärlek i livet, hon blir som en Jack Russel som hoppar upp och ner och nästan briserar i ett moln av mänskliga atomer när lyckan bara bubblar ur henne. Hennes lillebror som fortfarande är en lite mer försiktig general vet nog inte riktigt vad han ska tycka om att få hem sin pappa igen. Sista svängen Nalle var hemma var Gustav oerhört fäst vid sin far och vek inte många meter från honom. Stor gråt och tandagnisslan när pappan åkte och jobbade på dagarna, då denna pappa givetvis inte kan vara hemma och va ledig när han liksom ändå är hemma och liksom i formell mening är just ledig. Däremot när vi så till sist följde honom till bussen för att vinka adjö och inte se honom på tre veckor tyckte Gustav det var oerhört spännande och vinkade som en galning och var jätte nöjd, något som han sedan fortsatte att göra i ett par veckor, då han är så liten och nog inte förstod att fadern redan lämnade bussen efter en timma och sedan fortsatte till Göteborg och inte alls satt kvar och åkte på allehanda bussar så som den till Gryt eller för den delen till Falerum via Kvarnvik, Gustav ropade pappa och vinkade glatt till dem alla. Edith däremot bröt ihop fullkomligt. Hon grät floder hela vägen hem och saknade genast sin pappa så det skar i hjärtat på henne. Vi gick långsamt hem den kvällen, satt och var ledsna hos ankorna borta vid kvarndammen en stund, vandrade vidare med tårarna allt mer sakta trillande nedför kinderna, men nu var det för det bättre, sa Edith. Ankorna hade för det förstått, du, sa Edith, du vill bara att vi går hem och ritar teckningar och dricka varm choklad, jag, ja behöver få va ledsen. Sedan traskade vi hem i tystnad. Inte ens lillebror opponerade sig. När man är ledsen hjälper inte alltid varmchoklad, men det kan för det lindra lite grann.
Ja ja, vi överlevde med råge de tre veckorna. Det blev påsk som firades i Stockholm med massa god mat och äggmålning och precis som jag skrev nyår, så är stora helger för dem som har familjen runt sig. Jag vet att jag skrev då att jag tidigare mest har fnyst åt jular, påskar och pingstar men sedan jag blev fru Dallner och insåg att det nog fanns en mening och innehåll i alla dessa traditionstyngda dagarna så blir det fruktansvärt tomt utan honom. Ännu en gång satt det en ledsen sjöman och en tjutfärdig hustru i varsin ände på telefon och önskade varandra glad påsk.
Påsken den tog ju slut och som sagt var så blev det ju snart tisdag och sjömannen kom hem farandes. När Gustav väl hade fått spana lite på sin far och stoppa ut tungan och pruttat med munnen så står som ett moln av saliv så gick det nog an att kramas lite med. Tyvärr så innehöll denna glädjens dag en smula smolk i sin bägare. Peter vår vän och medseglare som även skulle ha följt med den här etappen trillade nedför lejdaren på sin båt där han bor och landade på ryggen. En tur till sjukhuset visade på kompressioner och en sprucken kota vilket omöjliggör segling för hans del. Trist för oss, helvete för honom. De fäljande dagarna fördes det många resonemang både med varandra men nog främst innanför skallbenen på oss själva. Vad är vi kapabla till själva? Hur många dygn klarar man av att mer eller mindre vaken? Hur mycket vågar man lämna barnen ensamma nere i båten? Tusen frågor med lika många svar. Jag bestämde mig till slut för att vara ärlig, jag ville inte gå över Biscaya själva. Nalle skulle få ta ett alldeles för stort ansvar själv. Det är en sak som i dag då kanalen ligger som en spegel, då kan jag också köra båt, men i ohyggligt oväder och barnen är vakna och Nalle måste sova….jag vet inte, men jag såg det som svårt. Vi diskuterade olika nya medseglare och vart hittar man någon som A, är ledig B, kan segla? Tills vi kom på Olle, Nalles lillebror. Han sitter just nu mest och hoppas på ett nytt amerikanskt visum och köra båt kan han. Ja, sedan kan han ju klättra i berg och springa väldigt långt väldigt fort, vet inte hur det kan användas men det är säkert väldigt bra det med. Så i morgon kväll klockan 18 rullar hans tåg in i Chereborough dit vi är på väg just nu och har varit sedan vid 10 i morse.
I söndags morse 04.45 hämtade taxin oss hos Nalles pappa och körde ut oss till terminal 5 på Arlanda, det är ju därifrån ALLA flyg utrikes går, eller? Njae, vi letade en stund och lite sena var vi redan från start så paniken var total när vi kollade bokningen, terminal 2, jäääävlar. Ut och fånga en ny taxi få in barn och all våran packning, bort till rätt ställe och när Nalle skulle betala skrattade chaffisen och bjöd på resan. Det var tur det för några timmar senare åkte vi taxi i Paris för närmare 600 kronor. Det går att åka tåg från flyget till järvägsstation, absolut, med allt vårt bagage, våra barn samt Gustavs vagn. Det går, jag vet, men det går tusen gånger enklare att direkt hoppa in en taxi, istället för att göra som min man. Man släpar sin redan lätt irriterade familj med ett antal kollin bakom sig till andra sidan flygplatsen, en tur på cirka 20 minuter. Ställer ifrån sig familj och packning för att stå i kö i ungefär en kvart på station. Bli förevisad de olika tågbyten som kommer att krävas för att nå vårt tåg samt inse att det kostar drygt 20 €, därtill få sig en avhyvling av hustrun för att man tagit med fel resväska. En som bara innehöll skräpkläder och nog för evigt skulle bli kvar i Stockholm hade nu fått följa med till Paris till förmån för den som innehöll barnens alla kläder och som snyggt och prydligt nu står i svärfars källare.
– Vi åker taxi, väste maken mellan huggtänderna!

Lite tåg och lite buss så var vi så småningom om framme i Honfleur. Båten var en glad överraskning, varm, torr och framför allt kvar. Barnen blev så där saligt överlyckliga att komma hem. Hem till sina grejer, hem till det kända. Modern och faderns lycka och någonslags frid infann sig också. Vi torkade bort det värsta dammet och hittade en flaska billigt bubbel ombord. Missade affären innan stängning men ombord finns ju det mesta kvar, så den romantiska middagen vi hade föreställt oss med musslor och champagne förbyttes till nudlar och mineralvatten och jag kan lova att man somnar minst lika gott i soffan på det också.
Två dagar sprang i väg. Fix med båten, skrapade ihop den sista dieseln som fanns ombord ty ingen finns i Honfleur att köpa. Tömma henne på nästan 2 kubik vatten som ingen hade tömt innan vi åkte hem, få ordning på strömmen då hon var lite batteridöd när vi kom ner. Undan för undan var hon så resklar och vi med. På nedåtgående högvatten lämnade vi en av de vackraste städer jag sett och satte näsan mot Cherborough. Tidigt i morgon bitti på högvattnet smyger vi in och sover en stund. Sedan väntar ett högeffektivt dygn. På fredag går vi vidare och som det ser ut nu hoppar vi över Brest och går rakt ut mot Biscaya, men som någon sjöng; -”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall. ”
Nu ska det väl mycket till innan vi hamnar just i Hudiksvall, ja det skulle väl va om jag lämnades ensam alldeles för länge vi rodret. Men jag har sagt så många gånger att nu åker vi hit och dit och är framme både nu och då och så många gånger fått bita i det sura äpplet och medge att vi är någon helt annan stans och kom fram någon helt annan gång, så jag passar mig lite grann numera.
Vi hörs från nånstans och nångång kommer vi fram till något om vi inte helt åker vilse.

Detta skrevs en tisdag efter att vi lämnade Honfleur. Bristen på internet har varit total därför blir det het konstigt med kronologin.

Från böljan den azurblå.

imageHistoriskt sett så vet ni ju alla att jag inte alls är bra på att fatta mig kort utan mina utläggningar råkar bli kilometer långa men nu skall jag inte bli långsam alls, det är jäkligt kallt om fingrarna. Det finns som bekant ingen rättvisa i denna värld vilket vi blev påminda om så fort vi stoppade näsan ut ur lejdaren i fredags morse. Vi hade ankommit Honfleur sent i söndags eftermiddag i rejäla vinterkläder från Stockholm och möttes av strålande sol och dryga 20 grader i Paris. Tisdagen bjöd på uppåt en 26 och som sagt var fredagen på 11 och ösregn. Olle, Nalles lillebror som i stället för Peter är med och gastar var nästan lovad shortsväder, vilka nog ligger kvar längst ned i hans packning om han inte bär dom under alla andra plagg som går åt för att inte frysa ihjäl. Vi lämnade Chereborouhg tidig morgon i en jäkla vind från sämst tänkbara håll, rakt mot bryggan men snäll hamnpersonal kom ut med sin ribb och gav ett handtag i rätt riktning. Gunget kom liksom med en gång! Annars brukar man ha en stund på sig men så fort sista tampen var lossad så vräkte sig båten ut och sedan dess fortsatte det. Situationen ombord kunde ha varit betydligt värre ur illa mående perspektiv ty kvällen innan för att fira Olles ankomst inhandlades det två stora tråg med musslor som skulle kokas i litevin med mycket vitlök och sköljas ned med ett par flaskor bubbel. Hade vi satt i oss dom hade vi nog toppat illamåendet solen del upplevde redan 100 meter utanför kajen. Men även med sköljning och sedan två timmars vädring så gick det inte att tro att musslorna var annat än sura, så var även skepparen! Ilsken som en bålgeting kastade han ner samtliga ohyggligt stinkande odjur i en påse och med sin bekanta cykel åkte han tillbaka till affären där dom två timmar tidigare inhandlats. Nu är det så med det här landet att kunskaper i det engelska språket är om ens existerande så i alla fall väldigt mediokra. I denna affär fanns ingen. Nalle öste tillslut ut asen i påsen tittade hotfullt på personalen varpå alla förstod att den svartögde mannen med självdöda musslor var inte helt nöjd. Maken hade nu frågat 15 olika människor i detta varuhus om någon talade engelska, parle vous anglais? No svarade alla. Nu höll det på att gå till handgripligheter, kunden krävde att samtliga andra paket skulle öppnas. Till än början erbjöd han sig att betala men när det visade sig att alla var lika dåliga fick han behålla sina pengar, fick 5€ tillbaka plus lite räkor, detta medans maken mellan tänderna uttalade lite olika svenska besvärjelser samt frågade dem om de Parle vous Nam Nam? Och precis som mellan barn utan gemensamt språk så förstod de varandra tillslut. Den arge mannen var missnöjd ochbutiksbiträdet började frukta för sitt fortsatta arbete bakom fiskdisken. Den arge köpte mer räkor och cyklade hem och förhoppningsvis hade dom något krisbearbetnings program som damen kunde ta del i och därmed var alla skapligt lyckliga. Nåväl, åter till gunget. Hade vi nu fått i oss musslorna hade kräkskatastrofen varit ett faktum men nu så låg det mest ett litet moln av illamående. Olle kände av sjön mest hela tiden och Edith och Gustav kräktes rätt bra fram på morgonkvisten. Strax innan midnatt fick vi en uppdaterad väderprognos men då var det försent att göra så mycket åt det. Strax innan var jag upp och pratade med Nalle som trodde på ungefär två timmar innan sjön skulle lägga sig lite och vi rundade udden mot Brest. Efter som vi fått ombord Butan i stället för Propan kan vi inte laga mat och ettbyte skulle ske i Brest. Två timmar senare skrapar jag ihop alla krafter och släpar mig upp på däck då häver båten från den ena sidan över på den andra och undrar hur det går med dom där två timmarna, prova med tio vrålar skepparn tillbaka vinden har vänt. Mycket har jag varit med om men det här var nog värst hittills. Det som inte var stuvat flög omkring inne båten, tack och lov var däck rejält surrat så till och med persiljeplantorna står kvar. Barnen och jag åt chips, kakor, lite frukt till nattamat vilket gjorde dom överlyckliga och vem vill inte ha glada barn. Vid sex tiden på morgonen kom Olle ned och berättade att vi skulle gå in mot Roscoff istället för Brest vilket var en oerhörd lycka. Gustav tog då och då ut nappen och kräktes i sängen, det värsta torkades bort med tröjärmen, Edith kröp ut till toaletten efter att en gång provat att gå varpå hon i nästa sjö flög som en kanon kula tillbaka samma väg väg som hon kom men man utvecklar tekniker och metoder för allt. Nio på morgonen knöt vi fast och allt blir tyst och stilla. Vad vi kan se i spåkulan så får vi det lite gungigt runt Brest i morgon sedan stillnar det ut. Vi tror Gud om gott och i bästa fall hörs vi ifrån Bilbao om fyra dagar, eller från någon annanstans, vad vet jag.

Räknar dagar, får och gråa hår.

Efter att ha kollat almanackan kunde jag konstatera att det är si så där en femtio dagar kvar innan vi återser det stolta fartyget Lady Sparrow som förhoppningsvis ligger och guppar ivrigt väntande på oss i Honfleur. Dom ringde som jag skrev för en månad sedan och påstod att dom ville flytta på henne då hon parkerats där de hade tänkt sig att muddra. Nu var vi lite långt ifrån så vi kunde inte ens på minsta vis bistå med en sådan manöver men maken önskade dom ett hjärtligt lycka till, förvisso med ett ordentligt varggrin över ansiktet, men det såg ju inte hon i telefon. Att dra henne ett par hundra meter det ser jag nog inte ens som möjligt, men visst den siste idioten är ju troligen inte född, men när man väl får lite fart på henne i vattnet, ja efter att ha fått loss henne från kajen först och främst, så kan jag tänka mig att den stora otympliga båten börjar leva sitt eget liv och är nog inte precis som att vara ute med en pudel på promenad. Trots allt är det 28 ton att dra omkring på och det är klart får hon för sig att dra iväg någon annan stans så är det inte bara att dra i en tamp så kommer hon snällt tillbaka, ja det var kanske inte en så dum liknelse med hundpromenad. Påminner lite om att gå ut och gå med min mammas hund, gör som den vill och kommer inte när man ropar. Dit dom hade tänkt att flytta henne är den inre hamnbassängen där väl ingen båt kostar under 1 miljon € och just sådana båtar och dess ägare brukar vitna i ansiktet och springa som galningar på däck med fendrar för att så gott det går hålla avstånd till oss. Men då maken är en fena på att manövrera farkosten och kan fickparkera in henne där jag troligtvis inte skulle kunna få in en optimist jolle, så har det hitintills inte varit några bekymmer att få henne till kaj, sedan har det ju varit rikligt med allehanda andra bekymmer, dock ej orsakade av Herr Dallner, men det vet ju inte andra båtgrannar. Om dom nu skulle ha försökt dra in henne längst in så är det verkligen något jag hemskt gärna osynligt hade velat vara åskådare till för det måste ha varit en styrkemätning. Det andra alternativet var att de själva skulle bekosta bogsering av henne och det är ju fullt genomförbart, dock inte för oss andra riktigt lika roligt och för dem väldigt dyrt så därför, om hon överhuvudtaget är flyttad så har det nog skett medels handkraft. Ju mer jag tänker på det så undrar jag om dom inte sköt fram den planerade muddringen till efter vår avgång och på det viset sluppit undan hela besväret. Men om en och en halv månad kommer vi ner tillsammans med Peter och fortsätter ner till Portugal. Jag vet att jag så många gånger lovat att jag ska ge fasen i att skriva vart vi ska åka och hur lång tid det skall ta för det slutar med att antingen kom vi inte i väg alls eller så kom vi någon helt annan stans dit vi absolut inte hade tänkt att vara. Så var ju hela Hollandsresan. Vi låg i Borkum med det ena lågtrycket efter vart annat, nej vi låg givetvis inte med lågtrycken, det sköter vi internt, det var dåligt väder dag efter dag och Borkum var mot vad vi hade föreställt oss fruktansvårt tråkigt så vi ville bara därifrån. I den hamn som vi var anvisade låg vi helt oskyddade för vinden, det gungade lika mycket som ute i havet, det ösregnade och det var 7 km till byn där affär fanns. Efter ett par dagar gick vi in och la oss i nödhamnen där man bara får ligga i 24 timmar, betydligt mer skyddat men tyvärr utan el. Nu löste uppfinnar Jocke det då vi väl har kabel ombord så vi kan dra ström från månen om det vore så, men hur eller hur så var det inte läge att stanna längre än det dygn som var sagt och det var där och då som vi bestämde oss för att åka på kanalutflykt genom Holland. Jag skrev någon dag innan om vidare resa ut i Nordsjön och två dagar senare rapporterade jag vädret från Gröningen. Så jag borde verkligen lära mig att inte sticka ut hakan och påstå vart vi är på väg och hur dags vi ska vara där. Det är med segling och att gå vilse, bort kommer man inte man bara dyker upp någon annanstans. Ödmjukt säger jag nu att om det går som vi önskar och hoppas så drar vi annandag påsk och passaerar Biscaya så fort som vädret tillåter. Jag saknar båten och det där enkla livet så jag kan dö. Jag längtar så mycket efter att få vara tillsammans allihopa, få höra Peter sjunga ” Goder morgon, goder morgon både herre och fru” , fortfarande så kommer det ibland ett sms eller står på Facebook just den textraden som han sjöng varje morgon i tre veckor. Få höra ljudet av prasslet i seglen när dom far upp i riggen. Det rytmiska gunget, ljuden av sjön som frasar mot skrovet, det börjar kännas att våren är på väg. När det var massa frysgrader här hemma och även i Frankrike då kunde jag verkligen inte ens med bästa vilja känna någon som helst lust att flyga ner och sätta mig i en kall och rå segelbåt och börja om igen, men nu vartefter soltimmarna blir fler, luften varmare så har det sista veckan vaknat ett oerhört sug att komma iväg. Segla vidare, se något annat. Nu har ju planerna avsevärt, eller förutsättningarna har förändrats. Nalle fick ju fast jobb och det innebär ju att man måste arbeta. Men på tre veckor kommer man rätt långt om man ligger i lite och vi räknar kallt med att ta oss till Portugal på de tre veckorna och sedan bär det av hem och jobba igen. Över sommaren blir vi hemma här och det ingick i grundplanen. Sommaren är en bra källa till att jobba som galningar och spara ihop lite mer pengar så vi kan ha det desto bättre i höst. Sedan är det ju som så att vi har ett arrende kvar på Torrö som skall få sitt avslut under hösten. Jag antar att ni alla har läst om min mans iver att spara på precis allt, men en båt ger ju vissa fysiska begränsningar då hon inte kan bli mer än full. Föreställ er då Stångudden, det är så förbi alla gränser för ” bra att ha”. Jag tror vi har 17 båtar, kan vara 18 som ligger där. En del samlar på frimärken andra tydligen på båtar och då min man tror att den som har flest båtar vid sitt frånfälle vinner kan han ju inte heller göra sig av med dem. Fiskebåtar, eker, segelbåtar ja ingen U-båt men annars finns nog det mesta. Under våra första år då vi inte alltid bodde med varandra utan studenten höll till i Fiddran i Kalmar satt han och hängde på Tradera, som tyvärr även auktionerar ut båtar och som jag tror, efter någon öl, det kommer han aldrig medge även om det hela skulle nästan kunna bli mer begripligt om han hade varit redlös och ramlat över tangentbordet och råkat trycka in ett ganska aktningsvärt bud på en förbannad segelbåt som vi ABSOLUT INTE BEHÖVDE! Nåväl, några dagar senare var han hemma och irriterad var jag redan innan kom han en aning slokörad och frågade om jag visste vart Allingsås gjorde och det visste jag. Nu kröp det ur honom en liten sällsam historia om den stackars fattige studenten som i sin tristess suttit och varvar studier om stjärnhöjder och squat effekter med att se sig om på Tradera och där, inte på så mycket allvar lagt ett bud på en Piraya. Detta är en båt i det här fallet och inte en fisk som jag hade önskat, under täcket hos honom. Jag var så arg så jag trodde att jag skulle förlora förståndet. Men nu snickrade Handyman ihop en oerhört avancerad båtvagn som mer såg ut som ett konstverk av Lars Vilks, Nemesis som byggdes av drivved i Mölle tror jag, detta blev anmält till allt, ja kanske inte jordbruksverket men i övrigt allt. Ja för den delen var det väl inget mot hurdant det skulle bli sedan,det är samme Lars Vilks som många år senare målade rondellhundar med tydlig religionstillhörighet. Nog om det, men det här som var bakom bilen och skulle tjäna till syfte att från Alingsås få hem en hyfsat stor segelbåt såg tveksamt ut. Nu är ju inte min man direkt någon tvivlare eller grubblare utan när han slagit i sista spiken kopierade han en karta från Eniro och insåg till slut hur långt det var, men gjort var ju gjort och då buden är bindande så det var ju bara att ge sig av. Gissa hur lyckliga dom som sålde en var. Det kom ett bud och det vet ni ju vems som la det och dom fick en rejäl slant för något som stått som en övergiven dröm och det bekymret betalade någon stolle från Östergötland flera tusen för. Ja som sagt den siste idioten är inte född. Sent på kvällen kom så eländena hem till ön, jag tror inte ens jag hälsade när jubelidioten till båthandlare kom hem. Men som väl är, på ett par dagar har jag återfått talförmågan och skäller som en bannhund för tomma öron. Han med båten har en väl utvecklad förmåga att bara stänga igen, särskilt för tjatiga fruar, mammor och barn. Män tycks ha viktiga saker att säga och berätta för det kan han alltid redogöra för och ganska detaljerat, frågar jag vad någon grannfru sagt har han ingen aning. Båtfan har varit i sjön en kort tid en sommar, sedan legat tryggt på land de senaste 6 åren. Detta i gott sällskap av Linösnipor, en lärkdito en fiddra, en lastmaskin och bottengarn som skulle kunna möjliggöra ålfiske härifrån till Lettlands kust. Numer finns inga fiskare och vi kommer nog aldrig att dra i gång något nytt så det är bara att bita i det sura och arrangera mindre och större majbål, sorgligt men vad ska man ha det till. Skulle jag ställa den frågan till han som äger dom, – vad ska du ha dom till, skulle jag få ett fnys tillbaka och en fråga om jag skulle acceptera att alla mina saker skulle brännas på bål? Näe, men jag äger inget som är så onödigt, stort och oanvändbart heller. Ni ska se, i höst har vi säkert varv här nere i garaget och i trädgården gister. Båtarna måste säljas och det är vi väl i viss mån överens om, så vill ni tex köpa en Piraya så behöver ni inte leta runt mer, vi har. Är det lustigt att man är gråhårig eller för det allt mer blir. Edith upptäckte det härom dagen. Jag besöker hennes salong då och då, tack och lov blir hon äldre och inte sliter huvudet av mig längre och så länge lillebror är syselsatt med annat går det nu riktigt lugnt till hos min frissa, får han däremot syn på oss så kastar han sig över mig och i ren lycka över den märkliga leken som han absolut inte förstår vad det går ut på, själv flyr han för livet när jag närmar mig med borsten. Men när jag lutar mig bakåt hos Finemangs salong blir han helt vild. Edith höll fast ett rejäl tofs med hår och sa att jag hade vitt hår. Näe sa jag, det har jag inte. Jag har nog haft alla färger som går att ha, inklusive gröna slingor (frivilligt dessutom), men vitt hår har jag inte. Efter att ha fått en ny frisyr smet jag upp i badrummet och konstaterade att ungen hade rätt. Ju mer jag letade desto fler hittade. Grövre och stelare än det andra håret. Det första drog jag bort, sedan insåg jag att skulle jag fortsätta med den metoden då skulle det bli glest på skallen. Nu finns det ju för det frisörer som inget annat gör än att dölja vårt åldrande, men när jag var inne hos Åsa och beställde tid försökte jag även göra ett paket på botox och ett rejält bröstlyft, men hon hade inte gått kursen än så jag får väl fortsätta mina dagar påverkad av gravitationen. Att spendera nätterna med Finemangs lillebror gör ju inte att man direkt ser yngre ut. Varje morgon framåt fyra ropar någon mamma inne i från barnkammaren och sedan är processen den samma varje natt. Han har kastat nappar och snuttar all världens väg och jag vägrar tända några lampor, utan med knapp ledsyn letar vi rätt på livets nödtorft och återvänder till sängvärmen inne hos mig. Nu somnar han oftast om omedelbart vilket jag inte gör, utan efter att ha räknat får, getter och vilka kreatur som nu finns och vänt och vridit på mig tills det är en halvtimme kvar tills vi måste gå upp så brukar jag så återvända till drömmarnas land. Efter en stund väcks jag av en liten pojke som hämtat mina tofflor och dänger dom i huvudet på mig. I den andra handen brukar han ha min telefon som han har lånat en stund i tysthet medans jag sover. Jag trodde att jag löst hela bekymret med hans lån av min telefon genom att låsa den och att man måste slå in en kod för att kunna använda den. Det som avstyrdes var att han numer inte ringer till alla möjliga vid fem snåret på mornarna nu tar han däremot en massa bilder, för kameran kan man använda trots lås. Första gången blev jag rätt rädd när jag upptäckte en massa bilder som antingen var svarta eller med lite av mitt ansikte synligt som var tagna vid fyra snåret en morgon, men sedan kom jag på att det var den lille pojken som i smyg sträckt sig över mig, norpat telefon och dokumenterat sin ensamhet. Tack och lov har jag inga appar till Tradera som han kan komma åt, så det blir förhoppningsvis inte fler vanvettsaffärer för herrarna Dallner.

Rapport från Lyckliga gatan.

Ni blev tillslut ganska många som läste om Vildänders sång, en historia om min gamle morfar som jag trodde fyllde 105 år just den dagen. Nu påstår min mor att han fyllde den 7:e, ja ja, det var ju nära för det. Jag tänkte att jag skulle gå upp över kyrkogården och kontrollera saken men det är fortfarande så mycket snö där uppe att ockulärbesiktning skulle kräva att jag först grävde fram stenen innan jag kunde läsa vad det står och till detta är jag för lat. Ni var jätte många som hörde av er något som jag tycker är oerhört roligt, nästan roligare än att skriva, då känns det som jag skriver till någon och inte bara sitter här i min ensamhet och petar och påtar. Mycket roligt var att jag hittade lite ny/gamla släktingar. Minan barn brukar påstå att jag är släkt med alla här i Valdemarsvik och något ligger det i det, samhället är inte stort och på mormor och morfars sida kommer alla härifrån trakterna och många syskon var det. Så att det kommer fram olika damer och herrar och säger att dom är kusiner med min mamma hör till vanligheten. Nu hörde ett kusinbarn till min mamma av sig, ja det blir ju förstås en syssling till mig och kom ihåg min morfar sedan sin barndom. Någon annan skrev och berättade att hon också mindes honom eller kanske inte själva morfar utan hans otäcka krok. Han var inte så farlig som han såg ut, han var en rysligt snäll farbror. Men jag kommer så väl i håg när jag gick i småskolan hade med någon kompis hem som nog va lite förundrad över mannen vid köksbordet. Flickan som var rätt våghalsig frågade morfar om han månne var pirat. – Japp sa han, det har jag varit och här åt hajarna upp mina fingrar, sa han och sträckte fram högernäven som även den var okomplett. Någon gång på 50-talet, tror jag, pålades hamnen här inne i Valdemarsviken och hur han bar sig åt minns jag inte men handen hamnade i pålmaskin som slog ner pålarna i botten. Av den anledningen fattades det ett och halvt finger även på den handen. Hade det nu inte varit för att ordinarie ortoped på lasarettet i Söderköping som väl var tog sig lite välbehövlig semester i slutet av sommaren och en vikarie kom i hans ställe hade inte morfar haft någon hand på höger sidan heller. Man hade under sommaren försökt att lappa ihop de rester som fanns kvar av fingrar men det ville sig inte och Knutte blev bara sämre och sämre. Så kom då denne semestervikarie och i en handvändning bestämde att fingerslamset skulle väck och snart därefter var han hemma. Förvisso med lite mindre fingrar än innan men i övrigt fullt frisk. Min kamrat gapade storögt och tittade på den skada hajarna hade gjort på fingrarna och jag tror faktiskt aldrig att jag har berättat hur det egentligen låg till. Samma dag som jag skrev om morfar så gick jag förbi Järnvägsgatan och berättade för Edith att det var där jag hade bott när jag var en liten flicka, tyckte hon först väldigt synd om mig eftersom vi bodde ute. Jag utgick i från att hon förstod att det stått ett hus där, men det var visst inte helt uppenbart. Sedan tyckte hon ännu mer synd om mig eftersom någon rev det. Snart återgick allt till det vanliga och av den omsorg hon visat mig fanns inget kvar, jag var ju tvungen att medge att vi hunnit ut ur huset innan dom rev det och det med råge. Jag tror mormor var den sista som bodde där. Många har bott i den där kåken före oss men efter var det nog ingen. Mormor, Alice, kämpade på ett år efter att morfar gick bort själv men sedan lämnade hon Järnvägsgatan till förmån för gamla Norrbacka och i och med det så blev det bara hemstad för trämask och stora myror. Huset som väl stått där sedan 1800 talet och hade inrymt både cafè, cykelaffär och bostäder till som mest tre familjer stod där för regn och vinds förfall och ingen ville ha det. Sista sommaren smög jag med Nalle upp där en natt. Vi var alldeles nyträffade och jag ville så gärna visa mitt kungarike. In i själva huset tog vi oss inte och väl var väl det för när jag några månader senare var inne med lånad nyckel fanns inte mycket till golv kvar, så hade vi gått in där hade vi nog fortare än vi anat hamnat en trappa ner. Däremot var mormors sylt och potatiskällare orörd. Så än i dag finns det svartvinbärssaft kokat av mormor 1974 med prydligt skriven etikett ombord på båten. Det stod mängder med burkar och flaskor där inne i mörkret och det doftade precis som det gjorde när jag var liten, lite fukt, jord och doften av min egen rädsla. Där inne var det inte bara hemvist för mormors saftflaskor och geleer, där inne bodde också spindlar större än jag själv samt råttor som var som mindre hundar. Jag var skräckslagen inför dessa kolossala djur samtidigt som dom var oerhört fängslande också. Råttorna matade morfar in i burar som han agnade i soprummet. Längst bort i bodlängan fanns ett gammalt utedass eller egentligen två, det ena var förråd för säsongspinaler, pulkor och skidor på sommaren och min cykel på vintern och innanför den andra dörren var det soprum. På den tiden körde man inte fram sin soptunna på gatan utan sopgubbarna som jag förövrigt också var livrädd för knallade upp för trapporna och bar ner innehållet i bilen igen. I det utrymmet trivdes de stora blodtörstiga bestarna som morfar lockade in mot en säker död. Den hungriga kände doften av korv, knallade in varpå ett lock stängdes bakom dom och därmed var det egentligen 1-0 till morfar. Detta var till en början med inget som bekymrade burgästen då det till en början med fanns mat. Bekymret uppstod när den var slut och den ville gå hem. Ingen utgång fanns längre och råttan blev förbannad. Morfar fattade eller tänkte nog inte som vi föräldrar i dag tänker att vi på något vis skall skona våra barn från allt som kan tänkas vara obehagligt utan med mig i släptåg gick vi upp till soprummet för att se över nattens fångst och morfar var oerhört nöjd då han såg sitt byte. En fullkomligt hysterisk stor råtta som spottade och fräste, högg mot nätet och pep för sitt liv. Med buren hängandes i kroken och mig i den andra handen gick vi ner över gatan och över banvallen för att nå fram till åkanten och dränka det galna djuret. Efter något som var som en evighet lade sig vågorna kring buren och djurskrället hade tagit sitt sista andetag. Vi pratade aldrig om det, en del saker måste man helt enkelt bara göra. I bland behöver man dränka råttor, en del dagar vässa liar eller hugga ved med en rejäl yxa. Allt som en 7 åring behöver kunna.

Vildänders sång.

Ni som är under hundra år har väl antagligen ingen aning om vad “Vildandens sång” är, ni får göra som moderna människor gör, Googla, så kommer ni att få höra en förskräckligt rörande gammal sång om en stackars vildand som jag tror sitter i en vassrugge och håller på att bli skjuten. Detta var min morfars paradnummer. Fortfarande, även att han har varit död i ungefär 35, år så kan jag höra honom i köket på Järnvägsgatan 4 B hur han sjunger och skrålar med oerhörd inlevelse i kapp med transitorradion som stod på köksbordet med blommig vaxduk och morfars pipa. Morfar rökte Caravell och det luktade så där sött och lite klibbigt och då jag är född i en tid då alla rökte överallt och hela tiden så såg vårt kök ut som Lützen med inslag av dofter av nybakade bullar och stekt strömming. Det sista tyckte han inte så mycket om så då lurade han i mormor att han fick sådan förfärlig hosta av stekoset och då hon inte ville att kraken skulle sitta och hosta så slapp hann både det och att äta den.

Nu kan man ju fundera över varför jag skriver om morfar på en blogg om en seglande småbarnsfamilj. Jo precis som med allt annat så skriver jag om saker som jag tycker om och om min morfar tyckte jag mycket om därtill skulle han ha fyllt 105 år i dag, eller egentligen 104.Jodå, tideräkningen var uppfunnen även i förra seklets början men när morfar på sin 9 års dag stoppade vänster armen i någon form av flistugg på Gloo gård utåt Tryserum så fanns ingen livränta att få för så små barn i arbete, men prästen i Väster Tryserum var en god människa och tyckte nog att nåd gick före rätt och att Gud nog såg till människans bästa hellre än till absolut exakthet i kyrkböckerna förvanskades morfars födelse år till 1910 i stället för det mer korrekta 1911 och mamma Klara Albertina och pappa Gottfrid fick någon liten slant till den nu enarmade pojken som kanske skulle få det svårt på arbetsmarknaden. Armen fick han aldrig tillbaka. Efter slädtur i bitande kyla ner till Gamleby och provincialläkarstationen där kunde det bara konstateras att ingen hjälp fanns att få utan ny häst selades och gick ner till isen och över Gamlebyviken gick färden in till Västervik, men då sägs morfar ha varit medvetslös. Så småningom skickades han till vanföreanstalten i Stockholm och fick en protes med en krok längst ner. Jag minns den jätte väl. En ram med gångjärn i armbågsleden, allt stål var klätt i vadderat mjukt läder och längst ner satt en platta med en fyrkantsöppning där man trädde in kroken och skruvade fast den. Jag minns också hur jävulskt ont han hade ibland. Kommer i håg hur han berättade om fantomsmärtor i en arm som inte fanns, det var något spökligt obehagligt med smärta i något som inte funnits där på så många år. Men detta var då ingenting som gjorde honom särskilt handikappad på något vis. Han beskrivs i en bok om Gryts socken som en välkänd frisör, han skruvade bort kroken och satte i en kam i stället, han knöt rosetter i skosnörena med kroken, han flätade mitt hår, inte särskilt snyggt men dock och han jobbade som en galen. Skulle man i dag ägna sig åt någon form av analys av honom så undrar jag inte om det var så att bristen på arm gjorde honom urstark och arbetssam som en gammal ardenner. Jag tror att i någon form av komplex så skulle han aldrig medge att han var svagare eller dugligare till mindre än någon annan snarare tvärtom och jag kan tänka mig att det mindre förtjusande humör han för det i yngre dagar hade kom nog ur samma källa. Morfar var ett av massa syskon, hans föräldrar var statare och lika fattiga som alla andra i samma situation.Att ha en son som i värsta fall inte kunde arbeta var en oerhörd belastning för en familj som inget hade, så morfar tog nog i allt vad han kunde och skulle nog visa att han minsann klarade allt som ingen annan gjorde. När man i dag beskriver barnfattigdom med de preferenser vi har i dag så tänker jag alltid på morfars alla historier om barkbröd, ransoneringar på allt, kylan och en ren brist på mat. Ärvda dåliga kläder och i en del fall inte kläder alls. Jag glömmer aldrig när han berättade för mig om en flicka ur en grannstuga utåt Fredriksnäs som var så kall om sina fötter att på väg till skolan varje morgon smet undan och kissade på sina frusna fötter. Jag har alla dom här historierna levande i bakhuvudet och kan nog inte annat än vara oerhört tacksam över det liv jag själv fick. Morfar blev väl lite utav ett original. Jobbade på televerket och drog rikskabel så vi alla kunde prata i telefon. Byggde potatiskällare. Det finns en massa pärakällare här runt omkring Valdemarsvik-Gryt-Tryserum som fått sin källare byggd av morfar och som sagt var även ambulerande frisör. Morfar fick aldrig ta något körkort även att det så småningom kom så mycket bättre proteser som liknade en hand och även kunde gripa så vägrade han att byta, för hade det nu gått bra med den gamla så kunde han nog gott ha den kvar för han skulle troligtvis dö snart i alla fall. För vad man än sa om framtiden, så svarade han alltid att då fick vi väl se om han levde. Inte med minsta sorg eller bitterhet, det var bara så livet var, en del dagar dör man en del inte. Som sagt var det blev varken ny protes eller körkort utan en grå Husqvarna moped. Med denna som färdmedel åkte han omkring med slevar och murhinkar, saxar och kammar och när jag kanske var i fyra års åldern uppfann han något som om man har god fantasi påminner om en barnstol till en cykel. Denna var dock i trä och satt fastmonterad på bagagehållaren och i den åkte vi på våra odyséer morfar och jag. Vi var i lanthandeln i Rullerum och köpte glass, vi åkte till Gryt men på vägen stannade vi i höjd med Sandvik för han ville visa mig kaffebordet som var gjort av en kvarnsten och förklarade hur man mal mjöl samt hur det gick till under ransoneringsåren då dom gömt undan kvarnstenar och därför kunde hålla sig själva med lite mjöl samt sälja och få några ören. Kanske var det dessa kunskaper som jag i en annan del av livet kom i håg när jag själv fick för mig att bli mjölnare. Några ton senare med mjöl i öron och näsa bestämde jag mig för att det var ett oerhört tungrott sätt att tjäna väldigt lite pengar på, så jag la ner det men jag har för det provat. Å jag tror det är från honom jag ärvde tron på att man kan göra vad man vill. Han hade egentligen inga förutsättningar alls. Han gick i skolan varannan dag till och med femte klass men är än i dag den mest bildade människa jag träffat. När han läste Nt så läste han den från pärm till pärm inklusive de finska nyheterna som på den tiden även fanns i början av tidningen. Han var inget vidare bra på att leka, den enda lek jag minns att han föreslog var när han sa att han ville leka “Indisk sovbock” . Jag har ingen aning om vart han fick det i från, men den gick helt enkelt ut på att han sov middag och jag tittade på. Jag tröttnade rätt snart på det och övergick väl till att sällskapa med mormor i köket i stället. Men i sin brist på lekar så lärde han mig att läsa, skriva samt kunna europas samtliga huvudstäder så när jag kom till första klass på Lovisebergsskolan tyckte jag nog att de flesta ungar var rätt korkade. Själv kunde jag det mesta av vad fröken sa samt åkte moped i en konstig trälåda till skolan, jag kan i dag också se vilket udda barn jag måste ha varit och lite udda är jag väl än. Det är väl därför man säljer hus och hem och med en halvårsgammal flicka på armen köper en stor segelbåt och ger sig av. Kanske finns det en längtan efter att se det som mormor och morfar läste högt för mig om i köket, kanske förstod jag redan som liten att allt som var annorlunda var ingen fara. Hos mig var det mesta annorlunda. Jag bodde i Valdemarsviks äldsta och i princip mest orenoverade hus med mina gamla morföräldrar som satte en dygd och heder i värderingar som mina kompisar inte ens viste fanns. En dag kom vi till en punkt där jag växte om dom på något vis. Barn ska inte bli sina egna regenter i sina kungariken men det höll på att bli så och som väl var hade jag ju en familj till så i Januari 1977 flyttade jag till mamma och i februari dog morfar.

I dag får det bli kalas för 105 åringen som jag minns som det snällaste av alla, Det finns många historier om honom som slagskämpe, fyllbult när han hotade taxichaufförer och kastade ut järnspisen i ren ilska, men det är andras upplevelser inte mina.

När jag var liten minns jag att jag vid något tillfälle fick somna hos honom och då berättade han att när han dog så skulle jag inte va ledsen. På banken hade han till begravningen och lite pengar låg det i plånboken i översta byrålådan. Fickuret och pipan skulle jag ha och sedan skulle resten nog ordna sig. Själv skulle han till himmelen där hade han god uppsikt över mormor och mig och så småningom skulle jag bli gift med någon trevlig karl. Jag var fyra år och nästan höll andan över dessa förtroligheter och kunde inte nog önska livet av honom, ty då skulle pipan bli min.<!– TradeDoubler site verification 2451117 –>