Det finns nog en båt där nere.

Jag vet att jag suckat mer än tungt de två gånger per år som båtförsäkringen skulle betalas. De år som vi i princip bara bodde ombord och låg till kaj tänkte jag många ofta att det var jäkligt sura pengar, en massa till Alandia för själva båten och en annan peng till hemförsäkring. I dag ler jag över att ha haft ett gott skydd och på tre veckor är båtärendet klart. Det gör inte sorgen mindre, det finns så oerhört mycket som aldrig kommer att kunna ersättas. Men vi har fått möjlighet att genomföra våra drömmar en gång till. Jag har fortfarande svårt att prata om det, kan inte förklara det, men till och med bilder av Sparven gör ont. Det enda jag kan jämföra det med är när pappa just hade dött. För varje gång jag pratade med någon om det så blev det lite mer verkligt, när jag berättade det för någon ny så var det som om jag bekräftade att det faktiskt hade hänt. Så länge jag behöll det för mig själv så var det fortfarande tveksamt ä, mer som en dröm. Vi valde själva att låta oss intervjuas av den lokala tidningen när vi blev tillfrågade, jag tänkte att det skulle bli som att svara alla på en gång och inte behöva förklara för var och en. Nalle stackarn, visste nog inte alls varför han var med. Allt kändes rätt ok tills jag svängde in på macken på morgonen och ser oss på löpsedeln och mitt eget namn, Jonna och Nalles dröm brann upp eller vad det nu stod. Då, i det ögonblicket blev det helt uppenbart, det var verkligen på riktigt, vi har ingen båt och allt som var i den var borta.

Redan dagen efter olyckan hade vi bestämt oss för att vi skulle i väg. Hur och vart hade vi ingen aning om. Men vi skulle inte vara kvar här. Nalle har sammanlagt sovit hemma med oss kanske 30 nätter på två år. Antingen jobbar han på sin vanliga båt eller så jobbar han på annan båt och är det inte båtar så renoverar han hus till sin pappa i Stockholm. Våran resa har varit själva moroten framför honom. Att så länge ha gått miste om en massa kramar från barnen, att vara en självklar del i deras vardag, att bara vara med via telefon och olika filmsnuttar har varit tufft, det lovar jag. Vi har byggt de senaste åren med mantrat, – sedan, sedan, då ska vi bara segla och ha det bra. Jag har tröstat barn som saknat sin pappa med att berätta om vintern, då ska vi vara tillsammans. Inga barnflickor på 4 månader, bara vara tillsammans och framför allt hänga med pappa. Så, nej, det fanns inte en tanke på att ge upp. Nu hade vi sådan tur att Alandia agerade fort och i en hamn söder över ligger en båt som faktiskt var den första vi tittade på när vi väl började titta runt efter en ny Sparv. Vi har nog växlat 50 båtannonser mellan varandra den senaste veckan. Men antingen har dom varit för små, för stora, haft fel köl eller varit byggda i fel material eller legat på fel sida jordklotet. Nu har vi hittat en som vi tror vi skulle tycka om båda två. Edith är tveksam, det är fel färg. Hon vill ha en lila båt som inte kan brinna. Vi vuxna var mer egalt inställda till färgen däremot var vi helt överens om att den inte skulle brinna och den här är för det isolerad med ett icke brinnande material. Vi har lagt ett bud som vi hoppas ska gå vägen och i stället för att åka till Portugal och mönstra på Lady Sparrow vilket var den ursprungliga planen så åker vi förhoppningsvis till samma destination men går ombord på fartyget som vi tror kommer heta S/Y Sparrow. Någon ny Lady blir det inte. Eller är hon kanske en Tia Dalma? Det är som med barn, man vet inte vad dom ska heta förrän man fått dom, men då brukar det vara helt uppenbart vilka dom är. Sedan ger vi oss i väg, sparvar eller calypser, ärligt talat ger jag blanka f-n i vilket. Vi ska i väg ochvi ska vara tillsammans. Nästa gång jag skriver hoppas jag berätta om en blå båt och om nya äventyr med Kapten Omöjlig, Finemang, Vrakplundraren och Lillebror. Det blir grejer det.

Advertisements

Den ena foten framför den andra och gå vidare.

Det där har liksom alltid varit mina ledord. Jag är en rätt sorglös, helt prestigelös och dålig förståelse för bitterhet och ängslan. Nu har det kommit lite på kant. De första dagarna var bara ett praktiskt inferno. Föersäkringsbolagen tog ett par dagar. Hur kunde det ha hänt? Vad sa polisen? Tusen frågor och inte ett vettigt svar. Nere i Holland stod Nalle, utan båt, utan kläder utan drömmar. Med ett fullkomligt urbränt vrak. På tio minuter hade våran båt, vårt hem, vår dröm och vårt pensionärsboende gått upp i rök. Alandia meddelande till en början att de inte hjälpte någon på plats och då kan man ju fundera på vart man skulle behöva hjälp om inte där? Efter en del och men där det kunde uteslutas att branden var eget fel så gick allt ganska snabbt. Nalle och Peter kom tillbaka på lördagsnatten men en ny blå holländsk Pegeut. Det var en sådan lättnad att få hem honom. Skitig, illaluktande lite bränd men vid liv och för det fysiskt oskadd. De första dygnen gömde vi oss och tittade på de bilder jag i telefon tvingade honom att gå ner i båten och ta. Han for så illa, allt var bara en bränd sörja som stank fan. Jag var dock säker på att bilderna skulle komma till användning. När man nu som jag aldrig sparar kvitton på något är man glad över att för den visa hur sakerna såg ut i bränt eller rökskadat skick. Vi skrev listor efter listor. En del saker minns man precis vart dom stod, hur många de var och när man köpte det. Annat var omöjligt. Hur många skruvar av alla tänkbara sorter hade Nalle? Vad var helt relaterat till båten och således omfattades av själva båtens försäkring och vad är lösöret? Hur övertygar man Länsförsäkringar om anledningen till klänningar från Prada, kostymer och barnens doppresenter ombord på en segelbåt. Jo för oss var ju svaret enkelt. Vi bodde där. Nu kommer vi inte längre i vårt jagande efter kvitton. Man lär så länge man lever. Nästa gång kassörskan på HM frågar om du vill ha ditt kvitto säg ja och spara det! Dagarna går ju oavsett om man vill eller ej. Barn ska till skola och själv måste man jobba och det är nog väl det. Nalle åkte på sjön och om det var vare sig klokt eller bra kan man ju fundera på. Det är ett ganska stort ansvar att fara runt med en jättebåt full med olja och då ska man kanske vara fokuserad på det inte vara trasig som trassel och tankarna någon helt annanstans. Men han förmågor som få andra har när det gäller att bita ihop. Den här törnen känns som den historiskt längsta någonsin. Det hade varit gött och haft honom hemma. Nu skickar vi bilder kors och tvärs tills man tillslut inte har en aning om vilken båt vi pratade från början. För en ny båt blir det och den ska ligga på Kanarieöarna eller  Spanien/Portugal. Å segla ska vi. Fröken Finemang har idag fått ett formellt avslag på sin ledighetsansökan. Men som den kloka rektorn sa; – det lär ju inte hindra er så då är det ju bättre att vi gör det i samförstånd. Så vi kommer att vara lediga med skolböckerna packade. Nu är det bara en båt som behövs. Det ligger en lite mindre sparv nere i Portugal som vi väl egentligen inte har råd med. Det räcker ju liksom inte bara med en båt. Vi har inga flytvästar kvar, räddningsdräckter eller annat man fyller en båt med. Men iväg ska vi med flaggan i topp.

S/Y Lady Sparrow in memorial.

Torsdagen den 26:e oktober klockan 09.00 satt Nalle och Peter och drack sitt morgonkaffe. Nalle kände att det luktade lite bränt, lite bränd plast. Uppe i övre salongen brann det redan om än väldigt lite. Snabbt revs panelen ned men det hade redan spridit sig i isoleringen som tyvärr bestod av frigolit. Fem minuter senare var hela båten rökfylld och ytterligare minutrar senare var den helt övertänd. Brandkår samt sjöbrandkåren ville till en början inte gå ombord då det fanns gasol på båten utan från kaj sprutade man för att kyla ned henne. När de väl gick ned var hon i princip helt utbränd. Ingenting finns kvar av vare sig båtar eller drömmar, inredning eller kläder. Allt som skulle med över Atlanten fanns ombord. Evigt tacksam över att det skedde vid kaj och att gossarna var vakna. Vi och framför allt Nalle som fick stå och se på när framtiden gick upp i rök har tagit sig hem och nu återstår allt pyssel med försäkringsbolag. Det materiella täcks förhoppningsvis av försäkring dock är planer och drömmar inte ersättningsbara. Ett enormt tack till Peter Ekström vår allra bäste vän som höll ihop Nalle och tog er därifrån. Till räddningstjänst och polisen i Leuwersoog som tog hand om er, ordnade boende och gav bort kläder då inget fanns kvar. 

Jag är ännu inte mogen för detaljer eller känslor. Det blir så här kortfattat för än kan jag inte formulera känslan av att våran sparv, barnens barndom och framtid och vårt äldreboende är borta. I dag huggs hon troligtvis upp och sedan är hon för alltid borta. Kanske reser sig Sparvarna ur askan och hittar en ny båt och om framtiden vet vi just inget.

Att sitta bredvid.

Jag har tidigare jämfört seglande med barnafödande. I många stycken är det precis samma sak. Man anar att det dåliga vädret är i antågande och helt plötsligt befinner man sig i det. Allt gungar, rullar och häver. Uppfattningen om tid suddas ut, om det gått en timme eller fem har man ingen aning om. Man förbannar att man är där man är och tänker att man aldrig, aldrig mer ska segla i storm. Aldrig. Till och med Nalle har vid ett tillfälle lovat att ge bort båtfan till kyrkan bara Gud såg till att vi kom in i Visby hamn en novembernatt för många år sedan. Vi kom fram och båten finns kvar dock kysste han kajen i tacksamhet. Men efter dessa oväder när antingen vattnet stillnat eller man tryggt ligger till kaj så är allt som bortblåst. Man är redan i färd att planera för nästa gång och minnen av att kaffet åkt ut, hakarna på garderoberna som gav med sig och i varannan sjö vräks innehållet ut. Som en rasande vulkan spyr garderoben ut ett hav av strumpor, tröjor och allt annat. Ingen kan stå stilla så länge att det går att ta hand om det och allt löst som for omkring trycktes ned i Gustavs spjälsäng som hade staket runtom och dessutom satt fastskruvad i skottet. Allt det där är som om man sett det på film och kvar i huvudet är bara vidare drömmar om morgondagen. Troligtvis är denna mentala funktion förutsättningen både för fortsatt barnafödande och segling.

Nu befinner jag mig i en annan sits av seglandet. Precis som den blivande pappan sitter jag på en hård pall bredvid och kan inget göra mer än glada tillrop och hoppas på att det går vägen. Peter och Nalle har ofrivilligt tillbringat helgen i Cuxhaven. Väntat på bättre väder och målat. Den nya hytten har kosmetiskt smält samman med det övriga skrovet samt försetts med lanternor. Detta var högst nödvändigt men ack så tradigt att bara vänta, därtill är det inte gratis att ligga i hamn. Inga jätte pengar kan tyckas men när man inte direkt var sugen på att just åka på semester till Cuxhaven känns det som onödiga pengar. I dag gav dom tillslut sig iväg. Vid 6 i morse lämnade dom hamnen och gav sig ut. Det är inte på något vis gynnsamt väder men nu har dom inget val längre. För att för det hinna över Biscaya var dom tvungna. När vi seglat tillsammans har vi en tyst överenskomelse om att räddats bestämmer när det är nog. Jag har nog aldrig varit rädd däremot har jag ibland dock använt mitt veto för att jag inte orkar längre. Men då är det Nalle som är den tappre, kloke och modige. Han som uppmuntrar och lyckas tanka med lite mer energi. Den här gången är vi inte med. Vi diskuterar prognoser och kurser på telefon men det är inte det samma. Jag vet att han är rädd. Nordsjön är inge rolig alls, vädret är allt annat än bra. Nere i övre salonger ligger flytvästar och överlevnadsdräkter. När jag vid ett par tillfällen dukat med det så har han alltid tittat på mig och kärleksfullt himlat med ögonen. I dag har han själv lagt fram dom. Nu kan jag inget göra mer än att hålla mina händer över dom. Hur många gånger jag tittat på Marine Traffic i dag vet jag inte det är tur att man har annat att göra annars blev man väl tokig. Jag säger som någon annan sa. – Håll nära land.

Vi har sagt adjö.

Det tog drygt 12 timmar ned till Kalmar. Smhi hade lovat sol 16 grader varmt och västlig vind. Av dessa tre lyckades de inte pricka in ett enda rätt. Det var 12 grader, varierad molnighet samt sydlig vind. Vad det anbelangade blåsten spelade det väl egentligen ingen roll. Ingen var väl ute efter så mycket romantisk skärgårdskryssning, det var målet som var just målet. Kalmar strait. Redan i höjd med Idö var mitt syfte med resan framlagt. – Jag vill ha Kinamat i Kalmar och det är mest därför jag är med! – När stänger dom sa skepparn och tittade ängsligt på klockan, för på så vis är han klok, han vet att en sur hustru är värr än skörbjugg ombord. Dom stängde 21 och redan vid Demman var detbupoenbart att vi var ute i ogjort ärende. Mina jätteräkor i vitlök såg jag i det blå efter men jag är inte sämre än att jag kan byta dröm och då McDonalds stängde en timme senare började jag istället drömma om cheeseburgare. Själva båtåkandet ned längs det evinnerliga Kalmarsund finns det inte mycket att orda om. Det påminner egentligen rätt mycket om samma sträcka längs E:22:an. Västervik-Kalmar är troligtvis bland de mest tråkiga vägar som finns och sundet är ungefär det samma. Man ägnar 4 timmar åt att ha Blå Jungfun i näsan sedan ser man henne i häcken lika länge. I går var hon förvisso höstfin i röda, gula och gröna höstlöv, men lika väl ligger hon som en gigantisk stenpadda mitt i vattnet. Ombord råder det arbetsläger och då listan är lång, lika lång som vägen till Portugal är så borde allt vara klart när de knyter fast i Porto. Under gång flyttades sjökort och reglage fram till nya styrplatsen. Vid ankomst hade vi fart framåt, hade någon bett oss att backa så funnits där bekymmer, men förhalning är ju även det att flytta på sig. Röran är ett bekymmer. Vi prioriterar en aning olika ibland krockar det ordentligt. Jag hade bestämt mig för att hålla tyst och tro på att det fanns en högre mening med verktyg, elverk, svetsar, cirkelsågar, borrmaskiner, miljoner skruvmejslar och skiftnycklar precis överallt. Ibland tyckte jag att jag såg Nalle plocka ihop saker, det var bara inbillning, i nästa ögonblick överföll hans jävla verktyg mig från annat håll. Det fick bli zoner där någon form av ordning fick råda. I byssan, i barnens hytt samt en gång fram till toaletten var ett ingenmansland som även om det inte var helt rent på skruvar och muttrar för det inte var helt ockuperat av motståndsstyrkorna på deck. Jag tänkte i dag på människor som renoverar sina hus och bor kvar i dem under tiden. Hur står dom ut? I byggdam, verktyg och all annan bråte? Jag har varit ombord i tre dygn och höll på riktigt på att bli helt galen. Lyckan var ojämförlig när vi knöt fast 21.47 i Kalmar gästhamn och likt de gamla sjömän som varit mönstrade i flera år kastade jag mig i land i farten och med liv och glädje sprang jag bort till McDonalds och köpte allt som dom hade kvar. Varför vi var så hungriga? Jo, den nya spisen kommer inte förrän på sidan 3 tror jag och då spelar det ingen roll hur ny och fin dieselspis man köpt. Så länge det inte sitter ihop så är den mest en prydnadssaker. Till det goda hör nya Elverket vilket synnerligen gör skillnad på till exempel varmt kaffe eller ljummet kaffe. En oerhört påtaglig liten detalj kan tyckas i det vanliga livet. Men rent livsavgörande i andra dimensioner av livet. Nu har inte barnen något som helst bekymmer med att leva på olika kallskurna delikatesser, undra om chips och kakor kan räknas som det också? Dagen för deras del förflöt i vila. Edith satt i timmar uppe på deck. Hjälpte Peter att köra, satt i tystnad och tittade på havet och sov middag för första gången på flera år. Gustav far upp och ner en frihet som alla gläds med. Minns när jag bar honom merparten av tiden och upprepade som en papegoja- inte där, rör inte det, nej där får du inte vara! Tack för att förstånd och ben växer i ett gemensamt tempo. Vi gick in under stjärnklar himmel i Kalmar och därmed var det ju slut får vår del. I går morse mönstrade en tämligen moloken besättning av. Nalle hängde med oss upp till station och deras avsked gör ont. Hon börjar bli stor och torkar snor och tårar med åvansidan av handen när hon inte tror vi ser, men jag ser. Jag ser hur ledsen hon är. Hur gärna hon ville följa med eller för den delen ta med sig sin pappa hem. Vi diskuterade det alternativet senare på kvällen, att hennes älskade pappa alltid skulle va hemma. – Nej du Finemang, sa jag. Nångång måste vi ha lugn och ro samt lite städat. Jag tror det är bäst så. Hon tittade upp i mörkret och önskade sig ett stjärnfall. Då ska jag önska att vi finns för alltid. Lillebror tittade på henne som hon inte vore riktigt klok. – I så fall önskar jag mig en Ben Ten klocka och så var det slut på filosofin.

Etapp 1; check.

Som vanligt sena intill omöjlighet kom vi så i väg. Edith fick hoppa lunch i skolan till förmån för hamburgare från #torget1, det var ett bra val tyckte hon. Vidare Apoteket i Valdemarsvik som packat och beställt hem det sista som saknades. Ännu en gång slås jag av hur hjälpsamma människor är. I dag stod det lapp på entrén att de pga sjukdom var tvungna att hålla stäng och jag var dessutom flera timmar tidig. Helt säker på att ingen hunnit ta rätt på all medicin jag bett om att få ut så står så en leende apotekare och förklarar hur allt är tänkt och vad som gick att få ut under frikortsperioder och vad som blivit uttaget i förväg. Jag fattade ingenting men tackade oändligt, hann säga puss till favvo Gunsan och rusade ut till bilen som återigen var så packad att den kröp längs backen. Hade inte Tommy kommit hem och hjälpt mig tidigt i morse hade jag nog inte fått med mig hälften. Nu kom han farandes bar och stuvade och åkte och köpte extra prima hönsmat som nu är preparerat runt om inträdgården så pullorna får en fin helg med. 13.00 var sista sekund att knyta loss och ge oss av. I den stund visste vi inte alls om det skulle funka alls. Nalle har förutom att han har lyckats vända upp och ned på hela båten påbörjat ett hyttbygge där uppe men även rivit hela styrningen, och utan fungerande sådan är det inte lätt att åka. Det har sedan vi köpte båten suttit en helt värdelös ratt här nere. Inget ser man ut genom rutorna och det minsta det gungar måste man springa upp och styra därifrån. Följden att detta är att allt revs, ny styrplatta blir i nya hytten och den stora ratten flyttas fram och fästs på aktre väggen på hytten. Bekymret, ja eller ett av många, är att hela styranordningen bor under min säng. Av den ser jag inte mycket av det lovar jag. Men å andra sidan lär det inte bli svårt att stå upp och sova i kväll. Nalle kraken var gråtfärdig när jag kom ombord. Allt i en galen röra. Verktyg, matlådor från jobbet med lite lagom gamla matrester i, all mat som stod i kartonger efter gårdagens handlande. Han lider inte själv utav det, han går in i någonslags overklig bubbla där han bara jobbar, inget annat finns därutanför. Vill man tala med honom får man oftast inget svar eller i bästa fall ett ganska otrevligt, men då har han ju för det sagt något. Nåväl. Nya slangar som pressats, hydralolja nästan överallt och timmars pill och fix så styrde hon alldeles fantastiskt fint. Vännen Magnus hade kastat sig i bilen bara för att vinka hejdå men engagerades genast i att åka till Västervik och möta oss för att köra upp Nalle till Gamleby så vi får ner hans bil. Sedan ska det köras sopor, båten är eller rättare sagt delvis isolerad med frigolit  som numera ligger i sopsäckar. Frigolit och svetsning är det visst något dåligt och farligt med. Jag tror det är därför jag har en brandsläckare i det som har varit min säng. Barnen slurpande ned i båten på sitt alldeles vanliga och självklars vis. Edith hade med sig skolarbete hem som hon pysslat med och lillebror har haft avsmakning av kakor, kex och lite godis. Livet på havet funkar det med.

Nu är tiden snart slut….

och på olika vis är vi det själva med. På våra egna sätt har vi nog gjort slut på den mesta energin. Vi är stressade och irriterade, stingsliga och känsliga. Men så plötsligt står vi i regnet nere i hamnen, håller om varandra i tystnad och så känner man att, va fan, det är så lite kvar. Jämfört med när vi satt i köket på Torrö och så innerligt gärna längtade efter något annat så har vi kommit ljusår framåt. Vi satt på en ö där vi var helt färdiga. Men mycket var samtidigt så främmande och skrämmande. Nyblivna föräldrar igen med en liten tös på armen, sälja av Torrö, Nalles pojkdröm, klara av studier i Kalmar, kasta sig ut i det fullkomligt okända. Bo på båt. Skulle det verkligen fungera? Jo, men det gjorde det ju. I fem åt hade vi inget annat hem. Vi fick en lillebror under den tiden. Vi levde och bodde bara där. Först efter Spanien resan köpte vi det lilla huset i Valdemarsvik och det blev vårt nya hemma. Så fort Peter och Nalle syntes med Sparven in mot kaj här i hamnen på väg från Bilbao sa Edith i mörkret – Nu flyttar vi hem igen va mamma? 

Jag minns att jag för några månader sedan skrev om att kanske ta lilla Wilma i stället. Våran Fidra, rusta henne och ge oss ut i världen i ett mer än hälften så litet ekipage. Nu tog vi tillslut beslutet att gå med Sparven, ett klokt beslut tror jag det egentligen är, fast i kväll när jag var nere på båten och lämnade av all mat som min snälla arbetsgivare sponsrat med, inser jag med att vi borde ha haft ett par veckor till på oss. Båten ser ut som en byggarbetsplats, all ordning som rådde för en månad sedan är helt upp och ner. Men det kommer att gå och det vet jag med. Å andra sidan hade vi dragit med Wilma hade vi inte fått ombord all mat som kommit i dag. Vi var på shopping i dag i Loftahammar. En liten men galet välsorterad ICA affär ute på landsbygden. Jag kan ju tycka att det är himla roligt att vi fick en betydligt bättre deal med en liten handlare i ett pyttesamhälle än av de i de större samhällena runt om oss. Därtill en sådan superservice av tjejerna som jobbade där. Vi engagerade personalen i ett par timmar och det slutade med att dom bjöd på kaffe när det nog borde vara tvärtom, som tack för tålamod och vänlighet. Det är nog tack vare människor som dom som satsar på vischan som får landsbygden att leva. 

I kväll har det burits ombord mängder med mat, vatten, kaffe, ris, pasta, knäckebröd, konserver med frukt, kakor, russin, choklad och lördagsgodis. Planen är att vara seglande i 12 veckor. Det innebär lördagsgodis i 12 lördagar. Det gäller att planera klokt så de yngre inte utsätter oss för myteri. Te får man gärna dricka 40 gånger per dygn samt baka bröd två gånger om dagen för det räcker både jäst, mjöl och socker till samt tepåsar till. Kaffe är det lite mer restriktivt med det samma gäller även kakao. Snälla Lina, kocken på jobbet hade därtill varit och köpt mjölk. Sådan man inte behöver hålla kall. Så med viss ransonering får jag kaffe 2 gånger om dagen och om jag snor Finemangs ena ranson får jag mjölk båda gångerna i mitt kaffe. Själv kanske hon kan få ihop till en oboy om dan.

Men just nu är det mitt i natten i ett rätt kallt lite hus i Valdemarsvik och jag vet precis hur mycket godsaker som finns ombord. Kakor, godis, choklad och annat gott och onyttigt. Här hemma finns sega chips, fullkornshavregryn och en massa andra nyttigheter. Jag längtar bara efter dess motsatser just nu. Trött, frusen och hungrig. Nalle har fortfarande inte synts till. För två timmar sedan sa han att han bara skulle skruva lite till. Jag tror det kan bli lite mer än lite. I morgon klockan 15, inte 16, öppnas bron och sedan är det här på riktigt. Det som vi en gång satt och drömde om i en kökssoffa på Torrö.

48 timmar kvar😬

16.00 på fredag eftermiddag har vi Broöppning ut i det vilda vattnet utanför Gamlebyviken och tillbringar natten i Västervik. Den som känner sig manad är hjärtligt välkommen att komma förbi och säga hej då. Barnen och åker ju inte med så långt men de andra två Kapten Fasa och Wrakplundraren Peter går mot Porto och det med en önskan om ljusets hastighet. Nu är ju inte direkt vår båt känd för sina enorma kappseglingsegenskaper snarare rör hon sig i vattnet som en gråsugga. Jag var förbi båten eller om vi nu kanske mer bör kalla henne för projektet i går. Nalle tittade något uppjagat på mig och frågade med illa dold panik; -Ska du verkligen komma ombord? 

-Nej tack, sa jag. Jag ser vad jag behöver härifrån och DET här lägger du inte ut några bilder på någonstans får då spärrar någon in dig Nalle och kastar nyckeln. Den här gången känner till och med jag en viss oro, men men, han brukar få till det i slutänden i alla fall.

I morgon ska jag bunkra båten med all mat, kläder och apotek. En massa snälla är även denna gång vänliga och subventionerar och möjliggör.

Torget 1, restaurangen i Gamleby där jag jobbar har inte bara varit vänliga nog att ge mig tjänstledigt i flera månader dom har också sponsrat med en massa mat. Är man i trakterna tycker jag verkligen man ska äta där. Vällagat och mycket finess, dessutom trevlig personal 😀.

www.torget1.net

Sport och Järnaffären i Valdemarsvik har även den här gången hjälpt till med kläder.

Så torra och mätta kommer vi att vara, nu är det mer praktiska funderingar om svetsningar som måste hålla och dessutom för ganska rejäla påfrestningar.

Fogliga vindar är ett annat önskemål och gärna från rätt håll. 

Om tre veckor vet vi hur det gick tills dess håller vi tummarna och för de som önskar att även hålla ett öga går utflykten att följa på Marin Traffic och söka på S/Y Lady Sparrow.