Vi förhalar avskedet.

En dags extra ledigt gav vid handen att jag kan segla med i några dagar. Troligtvis blir det väl avmönstring för min och barnens del i Kalmar men vi får för det hänga med i några dagar och det är vi som vänder båten ryggen och reser vidare. Förvisso bara med tåg hem men om ni frågar mig som är något utav en expert på just avsked så är det för det lite lättare att säga bye, bye och dra vidare än att säga adjöss i köket och återgå till disken. Nu är det inte så farligt som det kanske låter. Vi har ju en viss erfarenhet utav just frånvaro av varandra men det är alltid ett par tuffa dygn kring avfärd. Först så ska man vara lycklig som få sista dagarna, sedan är det dags att säga hej då och sedan kommer ett par tysta dagar. Efter fyra veckor är åter tid för att återses och allt är upp och ner. Barn och man tillsammans utgör ständigt en kaospakt.

Visst är det annorlunda den här gången än när Nalle ska iväg och jobba. Jag vet att vädret kan vara jäkligt tufft och det är värre att sitta hemma och följa på avstånd via Marine Traffic, läsa väderprognoser och inget kunna göra. När Johan och Nalle seglade hem från Spanien hamnade dom i ett jäkla väder strax efter Biscaya och som tur var snuddade dom till franska kusten och hade täckning på telefon i en kvart och även att det i praktisk mening inte spelade någon roll så visste dom i alla fall om att oväder var att vänta. Nu längtar jag inte alls efter stormar, dygn med oupphörligt regn och akrobat insatser för att klara av att gå på toaletten, koka kaffe eller få av sig kläderna. Men jag är enda hellre med och gungar ihop än sitter hemma och på avstånd ser eländet komma. 

Nu är det som det är och jag gläds över de dagar vi plötsligt fått.

Advertisements

Vad ska med?

Inser med någonslags fasa att om 21 dagar ska båten vara packad med allt som skall med. Allt vi kommer att behöva under nästan 4 månader. Kläder, mat, leksaker, mediciner och böcker. När vi väl flyger ner i december så tänker jag mig handbagage. Allt för väl minns jag hemresan från Honfleur. Fyra människor med lika många resväskor och varsin ryggsäck samt en barnkärra. Betänk att två av människorna var under fyra år och rätt påhittiga. Först buss till någonstans av med allt bagage, på tåg till Paris i fyra timmar. Vidare med taxi till hotell. Taxichauffören upplyste oss när vi som packade sillar fått in oss och all packning i bilen om att det kostade extra per väska. I någon gammal blogg finns för den som så önskar ett mer djupgående inlägg om denna resa som för Ediths del slutade sittande på mina fötter bakom passagerarsätet, rejält fastkilad mellan ben och väskorna. Detta har jag tänkt mig att slippa en gång till.

Medans båten legat i ide i Gamleby har allt burits i land för att liksom börja om. Men hur mycket leksaker behöver vi verkligen? Kommer de ens att användas? Eller kommer barnen helt att krokna på himmel, hav, delfiner och valar?

Apoteket från förra resan är sorterat och är under uppdatering.

Alla konserver, torrmat och flaskvatten ska med nu. Men vad behövs? Kommer barnens ständiga kärlek till bullens pilsnerkorv att bestå? Eller blir det som med nyponsoppa? Helt plötsligt ville ingen ha det?

Klädet är en annan fundering. Sist hade vi kostymer, långklänningar, dopklänning och allt där imellan med oss. Nu säger Nalle att han behöver två par badbyxor och en skjorta. Jo du, lägg till kepsar, kåpor, signalgula jackor och arbetsbyxor. Vi får väl se. Men det fanns julpynt, mattpiska,två symaskiner, fyra datorer, köksutrustning värdig en mindre restaurang, det ska inte heller med. Nalle har lovat att likt Noah på sin höjd ta med två av varje sort. Två hammare, rörtänger, skiftnycklar osv. Det är en oerhörd förbättring mot sist. 

Och allt som är bättre är bra. 21 dagar kvar, jag hinner packa om 50 gånger till.

Nedräkning pågår.

Dagarna när tid ges går att till att läsa hur andra gjort för att slippa göra deras misstag en gång till. Leta efter någon trygg och fungerande plats att lämna kvar båten. För i april flyger vi hem och då måste Sparven stanna själv utan att fullkomligt ruinera oss. Nalle har väl byggt om båten hundra gånger i huvudet, ibland när han inte märker att jag tittar på honom, ser jag hur han står med händerna i luften och mäter osynliga saker. Vad som för det blir av så blir det en ny sittbrunn och en hytt däruppe. Både som skydd för regn och sol. I det här skitvädret känns det främmande att vilja skydda sig mot sol, men den dagen kommer kanske också.

Nalle mönstrar av den 6:e oktober och har en knapp vecka på sig att svetsa det sista.

Därtill måste vi ha ner en elektriker, montera nya dieselspisen, en ny varmvattenberedare och uppdatera sjökortet. En liten lyftkran som kan lyfta mezanmasten som ramlade omkull när vi lyfte hela båten. Ja, det var ungefär det hela,
Samt vinna 1 miljon på något.😀

Vi närmar oss avfärd.

Om 23 dagar lämnar Sparven Gamleby och går söder över. Målet är så långt ner mot Portugal som möjligt. Jag vet av tidigare lärdomar att passa mig för att skriva vilken dag vi dyker upp vart. Alltså nöjer jag mig att bara ange söderut, även Karlskrona ligger syd om oss.😀

I första etappen går Nalle och vår gamle medseglare själva, känner någon mer sig sugen på en höstutflykt ner över Biscaya, så kan man höra av sig. 

Tre veckor senare måste dom vara tillbaka och då ligger i bästa fall Sparven och väntar på oss långt borta. 

Nalle jobbar en törn till och kommer hem i början på december och kring lucia drar vi allihopa. Jag ska vara tjänstledig och skepparn pappaledig, ty den som spar han har.

I morgon är det 22 dagar kvar och allt efter som börjar det bli mer realistiskt.

Vi ska faktiskt i väg igen.

I den lilla natten. Jag vet inte hur det är hos er men här hos mig händer det rätt ofta att jag vaknar färdig soven och utvilad strax efter ett och i ett par timmar snor omkring bland täcken och kuddar och tillslut invirad i lakanen ligger i den arga damens position ger upp och går ner och lägger mig på soffan och läser. Oftast så dröjer det inte så länge innan syskonen Tipp och Tapp kommer ner och undrar om det verkligen är dags att stiga upp, vilket det oftast inte alls är utan då får man omgrupera och istället för att ensam tampats med täcket utökat skaran och bli tre om bolstret. Denna natt eller det som är kvar av den prövar jag något nytt. Kaffe och försöka mig på att skriva några rader. Det blir alltmer sällsynt att jag gör det. Tiden är en sak, barnen blir större och den egna tid som inte uppfylls åt att vara barnvakt till Finemangs 18 dockor eller vara en av Lillebrors Paw Patrols blir bara färre. Själv blir jag bara tröttare om kvällarna och de piggare. Maken som numera kallas för den Osynlige mannen far som en skottspole mellan båtar och sin fars hus som skall säljas till sensommaren. Tänk en Pandoras ask där ingenting burits ut, ja förutom sopor, tidningsinsamlingar och tomglas men i övrigt har ALLT sparats i över 30år. Därtill har vi själva magasinerat det som skulle sparas efter att vi sålde Torrö. Märkliga kartonger som det står ”Minnenas Allè” på, kartonger med böcker, barnens småbarns kläder, äldre barns pinaler samt lillebror Olles saker vartefter han har flyttat. Numer, eller rättare sagt sedan kanske sex år tillbaka bor ju han i USA och inte ser det ut som han är tillbaka den närmaste tiden. Möbler, tavlor, skidutrustningar, det finns fruktkorgar sedan urminnes tider tillbaka, ni vet såna som man fyller med frukt och choklad och slår in i plast. Nalles pappa är en oerhört uppskattad man och har nog förärats med ett 20-tal varav ALLA har sparats och ställts på vinden och så är det med det mesta. Därtill gick pojkarnas mamma och dog för ett antal år sedan och då tiden som vanligt var knappt och en bodde på en båt där Moraklockor är svåra att ha tillika fåtöljer, frysar, lampetter, julpynt samt en hel del annat sparades även det hos den lille Ungerska farbrorn. Nu har tiden kommit då NÅGON måste göra något åt allt detta, förvisso har det mesta puttats på framtiden en smula då Shuregaurd har obegränsat med lager yta att spara allt i. Försiktigt har jag försökt andas om att förr eller senare måste det tas om hand om lite som en gång för alla. Hinner inte, blir svaret från den osynlige, som även renoverat Minnesas boning då det dels kanske har varit ett mer funktionellt boende än ett så estetiskt lagt. En del byggnadsmässiga saker är tvunget att göras en del är önskemål från säljaren och detta förenat med ordinariejobb på de sju haven eller för det något av dem i fyra veckor samt en annan båt som också behöver köras hit och dit gör att jag ibland förundrat funderar på när han kom och när han åkte, hallen är mer som en hållplats där hans packning står ibland men oftast inte. Barnen frågar nästan varje dag, – ska du åka och jobba idag pappa? Inte ledsna utan mer som direkt info om hur många vi förväntas vara här hemma. När jag försöker reda ut kommande vecka med skolor, fritids, dagis, jobb, dans och barnvakter så ler han urskuldande och erbjuder att han med kan vara barnvakt en dag eller två. Nu tänker vi oss att vi ska överleva det här för bättre dagar ska komma. Om gud vill och båten håller, sedan får det gärna ramla ner en miljon från himlen också så går Nalle och i bästa fall någon mer ned med båten under höstens ledigheter till Kanarieöarna och sedan flyger vi alla ner efter julhelgen och med nytt hopp pinnar vi iväg över Atlanten och mot Västindien. Vart ska vi där då? Ingen aning om vart vi ska. Jag vill tillbaka till Tobago där vi var för några år sedan i övrigt är allt ett öppet kort. Det vi har framför oss är att vi måste hitta någonstans att lämna kvar båten för tyvärr så finns ju verkligheten kvar här hemma. Vi har en hel del föräldraledighet kvar på barnen att ta ut och Nalle är ju ledig 4 veckor/jobbar i 4 veckor så ett par lediga törnar och pappa ledig ett par så räknar vi med att kunna vara i väg i tre månader, lite drygt. Det blir med den stora båten. Ett tag var vi helt inne på att rusta Wilma, Stor Fidran och dra i väg med, mycket lättare att smita inomskärs med, inte särskilt känslig för tidvatten kostar absolut mindre men å andra sidan INGEN KOMFORT. Allt ombord hade blivit kompromisser. Vi hade verkligen bott på varandra då det måste beredas yta för byssa och toalett och någonslags gnist någonstans att jag vet inte allt, vara, kanske. Sparrow är väl stor. Inte helt lätt att segla. Eller jo, Nalle och hon är synnerligen lika och har efter hård prövning blivit som ett med varandra. Nalle klagar på alla hur vi kör. Att vi har svårt att hålla kurs, att vi vrider och vänder tills hon inte vet alls vart vi vill åka, själv tittar han på ratten och på sjökortetet petar till henne i rätt kurs går och kissar, hämtar kaffe tillbaks för en ny putt. Själv vevar jag tills jag har mjölksyra i armarna och hon går bestämt åt andra hållet eller inte alls utan bara behåller sin kurs men efter ett par minuter då minsann spårar hon ur och gör full fart dikt styrbord. Det är tur att hon sällan eller aldrig passerar 7 knop för att i dessa inte helt vådliga farter går det ju att knuffa tillbaks åbäket innan man har hunnit parkera henne uppe på landbacken. Jag vet att jag ofta beskrivit henne som en valhona och kanske är dom ebatiga till kynnet men mer är hon nog som en gammal ardenner märr som gått framför sin domptör i 20 år och vet vad minsta vink betyder och ve den som vikarierar för då vaknar trotset och inget är att tas för givet. Efter Europa turnèn för ett par år sedan som var oerhört lärorik, vi vet idag en hel del om vad man inte ska göra, ta med sig, vem man inte tar med sig, tusen saker som väl får kallas för surt förvärvade kunskaper. En oerhörd massa saker var fasansfulla medans det pågick men blivit så oerhört kära minnen som jag aldrig skulle va utan. Jag kommer aldrig mer att gå Hollänska kanaler med ett maxdjup på 190 cm med en båt som sticker 230. Det var dumt, osedvanligt dumt, men hade vi inte tittat på varandra och sagt, – ah va fan vi provar, så hade jag varit så många roliga och dråpliga situationer fattigar. Jag hade aldrig en tidig höstdag passerat igenom städer där inget så stort hade försökt att gå igenom. Det var så trångt att vi smet precis igenom för överallt ligger det Holländska pråmar, precis som en fullpackad gata med bilar. Alla broar öppnades manuellt och på en del ställen hade slusskarlen fler slussar så när vi väl var igenom ropade han att vi skulle ta det lugnt han var tvungen att stänga bron och hoppa upp på sin cykel innan han kom i kapp och öppnade nästa åt oss. Långt ner på Biscaya hade vi alkottar uppe i vanten som ett minne utav grenar som växte ut över kanalen. En hel del av den där resan har jag förpackat ner i någonslags mental minneskartong som nog får dröja tills jag öppnar. Visst man kan skratta i dag åt att sitta fast i lera och dy och med full maskinkraft, som på den tiden bestod utav en ständigt överhettat Ford diesel ,men då satt skrattet långt inne. Vi hade gett oss iväg på ett jävla experiment därför att kapten Styvnacke inte kan tänka sig att vända och gå tillbaka. Jo vi var väldigt nära att komma ut på den stora Margetithe kanal, väldigt nära, men för komma dit behövde vi passera igenom ett tänk dike. Kanal eländet fanns inte med på sjökortet utan när man tittade på AISèn såg det ut som om vi körde båt på en åker. Nu fanns det förvisso en anledning till att vi hamnade där vi hamnade, tokiga är vi kanske men inte fullt så galna så vi med berott mod uppsökte detta elände till fåra. En bro hade gått sönder och kunde inte öppnas och då brofan var en halvmeter lägre än vår mast så hamnade vi på denna Odyssé. Många har frågat om jag aldrig är rädd eller orolig och jag brukar alltid säga nej, jag har nog inte varit rädd. Jag har funderat mycket på det där, om det liksom är något som inte stämmer med mig, att jag inte kan vara rädd för sådant som jag aldrig har upplevt. Nu har jag ju aldrig drunknat så jag har lite svårt att ha någon uppfattning om det. Jag vill ju absolut till varje pris både överleva själv och framför allt mina barn. Skulle jag börja försöka framkalla bilder för mitt inre att jag tvingas överge fartyget i storm med barnen ja då vore det nog färdigseglat för gott. Men det gäller ju allt. Folk dör tyvärr av att drunkna i små bassänger, trafikolyckor och gud vet vad. Vi pratar om det, vad vi gör om ditten och datten händer, vem som gör vad, skapar rutiner som vi tror skall hålla även i nödsituation. Men när vi har gått i de absolut sämsta väder, fram till Roskoff i Frankrike vilket är ett mönster exempel hos oss, det blåser och stormar, timme in och timme ut. Laga mat är en omöjlighet, kissa är ett gymnastiskt äventyr som efter har gett en blåmärken överallt eftersom man slår emot allt. På deck hade de ett rent helvete, Nalle lämnade inte rodret på 20 timmar. Med allt vad det innebar . Men nere hos mig och barnen råder det lugn och ro. Förvisso ett väldigt gungigt och opraktiskt lugn men ingen är rädd. Vi såg på Frost 35 gånger, lärde oss alla sånger och repliker utantill. Åt frukt, chips och kakor i sängen, vem vill inte det. Sov ganska mycket och hade det på det hela väldigt bra. Nu hade det säkert varit annorlunda om jag hade spenderat natten med pojkarna där uppe. Dom var medtagna inte bara fysiskt när vi rundade piren in i Roskoff efter att Nalle på småtimmarna gett upp och upptäckt på sjökortet att vi skulle hinna in på tidvattnet och i stället för att kämpa vidare till Brest som var planen krypa in 10 timmar tidigare och få vila. För en tid sedan såg han något Youtube klipp förställandes några krakar i en segelbåt som for omkring bland vågor som väl var en 10-15 meter höga jag gick förbi och tittade till och kunde bara konstatera att stackars människor, de vill jag inte byta med. Det har du gjort sa Nalle, du har seglat i värre väder än så där. Som sagt, man får en annan uppfattning en våning längre ner, där ens största bekymmer är hur i hela fridens namn man får av sig byxorna samtidigt som man måste hålla sig i för att inte ramla, eller att det inte går att koka nytt kaffevatten för spisfan bara gungar omkring och det ljumna vatten som fanns kvar kokat fick prioriteras till Lillebrors välling. De små motgångarna i livet är inte mätbara med hur de där uppe hade det. 28-32 m/s i stadig vind, ihållande regn och sjö som vräker och kokar ifrån alla håll och kanter. Efter har Nalle sagt att han började överväga tanken att få ut hjälp och evakuera mig och barnen. Den morgonen vid 4 snåret kom min käre svåger ner och satte sig på sängkanten hos mig. Sa med sin snällaste röst att – Jonna, vi tror det ordnar sig, vid 9 tror vi att vi kan gå in i en hamn och då är det här över. Han var nog mest lättad själv och Nalle var helt fullkomligt slut både mentalt och fysiskt, men för oss där nere hade vi mest bekymmer om att det var så mycket chipssmulor i sängen. Nej, rädsla för stormar har jag inte upplevt ännu. Jag har jämfört det med barnafödande tidigare och det är alldeles sant. Bara man har en susning om hur lång tid det förväntas ta så är det bara att bita ihop och genomföra det. Jag går in i någonslags bubbla och det har jag märkt att barnen gör med. Finemang som är familjens, efter Nalle mest påhittiga medlem är likt sin far ständigt i rörelse, ständigt nya pysselprojekt och uppfinningar, även hon går ner i ett helt annat tempo, där chips och film är en helt ok syselsättning. Rädd och orolig det blir jag däremot när vi sitter fast i lera i Holland och med motor som vrålar ur avgrunden i 5000 varv och är mer än varm och man kanske rör sig framåt en centimeter i taget. Ner på tomgång en liten stund men inte så länge så hon suger sig fast, ny fart, ny urkraft för att flytta denna stadiga pjäs på 35 ton ännu ett par meter fram för att åter bromsas upp av dy och timmer som det ligger ganska mycket utav på botten. Då är jag rädd. Inte för att det skulle kunna hända oss något, vi hade med ett litet skutt kunnat hoppa iland på bägge sidorna båten, så trångt var det. Nej, jag var rädd för det som jag känner till, att stollepron kan bli ganska dyra. Sjöräddning upp i kanaler är en omöjliget och om de kom, vad skulle dom kunna göra. Stor bogser pråm möjligtvis, eller bättre ett par traktorer på åkrarna bredvid oss som kunnat dra oss en bit. Hade vi fastnat på riktigt hade vi suttit där vi satt oss och blockerat hela kanalen. De böterna fanns det absolut inte pengar till och för att inte tala om skammen. Jag hade skämt som en hund tillskillnad från Kapten Oresonlig som nog hade skällt ut samtliga myndigheter som inte nog tydligt hade redovisat sitt djup på sina förbannade kanaler på ett för honom begripligt språk. Vi är som lite olika vi två och det är nog en välsignelse. För två lika dana av oss tillsammans hade nog inte tagit oss dit vi hamnat. Så sent som häromdagen var det någon som träffat någon annan, jag minns inte hur det var riktigt, men för det, så hade vederbörande beklagat att jag aldrig skrev någonting längre, vilket absolut är sant. Jag tycker väl inte att jag upplever så storslagna händelser värda att offra tid på att läsa för någon annan och så kröp det in något slags grått ludd i huvudet. Det som är lite mer pretentiösa kanske skulle kalla det för skrivkramp, för mig var det mer att orden liksom försvann på vägen. Som att ha huvudet fullt med bubbelplast. Det har alltid varit så enkelt att skriva, som om det fanns en rak kanal mellan hjärnan och fingrarna. Jag skriver som jag tänker och jag tänker på bred östgötska, så det ni läser hör jag ju i huvudet med min egen röst. Jag vet inte om ni förstod det där, klockan börjar bli mycket eller kanske mer lite, 04,06, jag börjar nog tillslut bli trött. Men så i natt, när det aldrig blev mörkt, när natten var så där liten som den är så här års, så var det som om jag åter hörde den där roliga dialekten i huvudet igen och fingrarna var igen ett med orden och ja, nu sitter jag här i köket i Vat korset, nyss hemkommen från midsommar segling i stilla gemak som jag hade tänkt skriva om men det återkommer jag till.

Sparvar velar hit och dit.

Stor båt, liten båt eller kanske stor båt i alla fall. Fast en liten är smidigare och framför allt billigare.

Ja, så här har det låtit hos oss senaste tiden. Till slut bestämde vi oss. Vi tar Fidran. Skälen var många men framför allt var det tillslut ekonomin som fick avgöra. Eller inte bara det heller. Förra resan släpade vi omkring på så mycket saker som vi aldrig ens tittade åt. Jag brukar ju påstå att maken ägnar sig åt vettlöst samlande och sparande. Men jag ska i ärlighetens namn medge att det var jag som såg till att vi reste omkring med röda julkulor samt små keramikänglar i guldsnören. Ej heller fotoalbum, mattpiska(?!?) och skoputs hade vi så stor nytta utav.

Ett annat bekymmer med Sparven är hennes djup. Vi kommer knappt in någonstans, vi har aldrig kunnat smita innanför öar och skär utan får alltid ge oss ut i havet och ständigt hänvisade till stora och därmed dyra hamnar. Första i Bilbao kostade nån dryg tusenlapp för en natt. Man blir inte borta så många nätter med de kostnader.

Nu är en lös plan att Kapten Galenpanna tar sin gamla studentbostad ty det var det hon var de första fem åren innan jag föreslog seglingsutflykt och går i ett par omgångar ned till Kanarieöarna så hon är där i början på januari då jag och resterande besättning ansluter oss. Sedan bär det av över en mycket lugn atlant utan flytande containrar och allt för stora valar. Blåsa kan det få göra lagom mycket från lämpligt håll. 

Vi har nog klurat färdigt över vårt val och just nu befinner vi oss vid att vi har en liten segelbåt helt utan inredning, halv dåliga eller möjligtvis heldåliga segel och ingen motor. Men än så länge har vi gott om tid att ordna till henne. Den gamla Sparven ska få byta hem och flytta ner längre söder ut och mer långsiktigt göras i ordning. Behålla henne kommer vi absolut att göra, bara lite mer i en malpåse.

Spanskt spån.

Jag avslutade senaste skriften med vår ankomst till Bilbao den underbara duschen och att vi satte oss till bords i en av säkert tio restauranger längs marinan. Vi var aftonens första gäster klockan var 21,30 och spanjorer tar ju siesta på eftermiddagen och har därför inte särskilt bråttom med kvällsvarden det hade vi där emot. Har man lidit av svåra tvångstankar om mat de senaste två dygnen så har man väldigt brådis vid matbordet.
Menyn kom in och den var på engelska vilket alltid underlättar då vi har viss erfarenhet av att beställa in mat på franska krogar och upplevt en viss osäkerhet om det är fågel, fisk eller möjligen mitt i mellan vi bett servitören att ta in.
Tonfisk ville vi ha, tyvärr sa Pablo eller vad nu denne herre hette, det är inte säsong för det. Nänä, sa vi och läste igenom menyn igen. Nu visade det sig att det inte bara rådde brist på tonfisk utan faktiskt egentligen det mesta. Det är inte ens säsong för turister och det påverkar innehållet i restaurangens kylar avsevärt. Edith och Gustav kände sig omedelbart som hemma ty de fick bröd, stora stycken med bröd och Cola och det hade det ju serverats en del ombord de senaste dygnen. Jag fick ittersalta stora varma räkor till förrätt vilket passade mig som troligtvis var tämligen svulten på vätska och då är salt både gott och nyttigt. Nalle och Olle fick in någon sallad med kanske anjovis i och därmed var vi för stunden lyckliga. Till varmrätt hade Pablo, vi kallar honom det, rekommenderat pojkarna att äta någon sorts grillad stooooooor fisk, Gustav hade vi denna tid lagt ner sitt söta huvud på bordet och sov som en sten och Edith och jag beställde in kalv.
Efter en evig väntan kom så den varma maten. Ni vet Jesus? Han med brödet och fiskarna? Lite så blev läget här. Jo, dottern och jag fick väl ungefär det vi beställt, jag är lite tveksam. I min värld är en kalv ett ganska litet djur och den köttbit som låg på min glödheta talrik såg mer ut som något som var utskuret på en elefant. Nu är ju inte jag styckare och vet inte, men konstigt såg det ut. Till detta serverades det fem bitar pommesfrites. Den unga damen tog en tugga av det mycket blodiga köttet åt tre potatisbitar och återvände till sin mer hemvanda bröd diet.
Pojkarna hade långt innan fått in rena talrikar samt rena bestick och efter en bra stund så dök det upp en liten fisk på ett fat mellan dom. Det var liksom bara en vit fisk som låg där, inte en dillkvist, inte en citronskiva utan oerhört minimalistiskt, en vit fisk på en vit talrik. Länge satt dom och väntade på någonslags sallad, kanske någon form av potatis eller ris eller egentligen precis vad som helst. Långsamt började de försiktigt provsmaka den serverade maten och snart nog tog ju hungern över och ett, tu tre var firren slut och när vi tillslut hade betalat hutlöst mycket pengar för maten hade det fortfarande inte anslutits sig några tillbehör. Vi är rörande eniga om att det i menyn inte nämndens några sides som man kunde beställa in utan det här var som det skulle vara. Som väl var så hade de båda utsvultna seglarna vräkt i sig korv och chips innan vi gick i land och tur var det, men det var inte så vi hade tänkt oss. Men likt Jesus så delades ju fisken upp mellan bröderna Dallner och Nalle drygade ut det hela med att så gott han kunde äta upp Ediths övergivna mat.
Jag tror inte min älskade somnade proppmätt men precis som med mycket annat så vaknar man ju nästa dag och förhoppningsvis går det bättre då.
Att vi inte kunde lämna båten i en hamn som kostar 93 € natten i ett par månader det var uppenbart i samma stund som hamnkapten sa vad det kostade. Vi ville verkligen inte ge oss ut i havet igen. Peter som i stället för att vara med och segla har skött mycket väderrapportering samt hamninfo från sjuksoffan i Västervik, tipsade om en rad olika hamnar ett antal sjömil i väg från Bilbao men vi kände båda två att vi var inte ett dugg sugna på att packa ihop båten efter ett dygn och gå vidare. Nu var det så väl att de flesta av andra marinor kunde inte ta emot oss på grund av vårt djup och storlek, där ser ni, storleken har absolut en avgörande betydelse, för det om man har båt. Nalle var uppe och pratade med hamnkontoret. Jo då dom kunde absolut göra något på priset. Så istället för ca 30 000 kronor i månaden kunde de gå ner till 20 000 ungefär. Nalle försökte höra sig för om de andra hamnarna på andra sidan, nej, nej, nej, sa hamn-Juan, det kostar lika mycket överallt.
Detta trodde maken inte ett ögonblick på så när Olle satt i sig en liter resorb till frukost och gav sig ut och sprang tog Nalle sin cykel och gav sig av på tur till den andra hamnen. Efter en timme var han tillbaka och meddelade att fartyget så avgå och en kvart för att gå in i den andra hamnen. Nu hade vi fått ett pris på tre månader för mindre än vad en månad här kostade. Efter lite om och men ligger hon nu tryggt inne i en oerhört trevlig marina/varv. Vi träffade svenska Lena ombord på sin båt med sin engelske make och deras lurviga hund. Tyvärr hann vi inte riktigt bekanta oss med varandra särskilt väl för morgonen efter meddelade kapten för marinan att vi var tvungna att byta plats då båtägaren till närmaste granne visat oro inför att ha oss liggandes jämsides. Nalle påstod bestämt att det berodde på att vi hade större båt vilket vållat grannen komplex och därav beordrat förflyttning av oss. Med samma oerhörda elegans gled vi ut ur vår parkeringsficka som vi dagen innan likt en smörkniv i ljummet smör smekt oss in. För vår del blev förflyttningen till det bättre, vi kom närmare stan och landbacken. Nu kunde vi njuta av Bilbao, båten satt fast och ingen skulle ut och segla. Tunnelbana in till stan tog en 20 minuter och nu har vi lärt oss att det som syns från havet inte alls är Bilbao utan längs den flod som löper upp genom området ligger det egentligen fyra olika städer som är så sammanvuxna att det är omöjligt att avgöra vart man är alltså kallas hela området för Bilbao. Vi hittade till gamla stan som ser ut som de flesta gamla städer gör. Ett gytter av små trånga gränder och prång, en massa butiker, tack och lov inte en massa turist krimskrams utan glädjande nog sådant som människor behöver. Mat, massa mat. Fiskaffärer med stora bläckfiskar, levande krabbor och humrar. Fiskar som var så fula att Edith sa att hon skulle drömma om monsterfiskarna på natten. Charkuteributiker med hela taket fullt med skinkor och diskarna fulla med oxar, kor och grisar. Spanjorerna i likhet med de flesta andra människor i denna värld ser väldigt välmående ut trots att de köper sitt kött över en disk och grönsakerna låg ganska blandat och inte som här där vissa måste hållas undan från andra. Men va vet jag, vi kanske har lite extra känsliga magar i Sverige. Restauranger var det gott om, problemet är ju bara att ingen serverar mat förrän sena kvällen. Så samtidigt som det varma köket öppnar brukar mina änglar krypa ner i sina pyjamasar men att resa är att ta seden dit man kommer och det går alldeles utmärkt att äta tapas till sent mellis och äta middag vid nio. Ediths lycka visste inga gränser när restaurangen serverade oerhörda mängder med glassar av de flesta smaker en dam i 4 års åldern kan önska. Nalle var nog han med utom sig av lycka då han äntligen fick äta T-bone steak, då detta är förbjudet i Sverige. Efter ” galna kosjuka” eller Creutzfeldt- Jakobs sjukdom är orsaken till det. Inga kända fall i Sverige och efter att ha ätit denna i utlandet häromdagen får jag lov att säga att Nalle då på inget vis verkar mer eller mindre galen än vanligt. Vi åt som galningar och Edith övergav sin glass diet eller rättare sagt hon tog den till nya nivåer genom att doppa friterad potatis i den. Mycket gott, sa hon, tveksamt, sa jag. Nu hade vi ju då förflyttat oss till de centrala delarna av staden och lämnat krogarna i hamnen. Notan för fisken som Nalle likt Jesus delade med sin broder och i viss mån även hustrun kostade nästan 180 €, här hade vi ätit det dubbla, druckit bra vin och kaffe och notan kostade mindre än hälften. Lärdom? Japp, medhavd matsäck i hamnen, överlev in till stan, ät sedan allt vad du kan.
Dagen efter bjöd på en underbar sol och värme, ingen gjorde många knop utan var rätt nöjda med att bara vara. Edith som dagen innan hade uppfyllt sitt mål med hela resan och inhandlat sig en ”BAKINI”, vi vet att det inte heter så men har inte hjärta att rätta henne, svepte runt i sin nya blå baddräkt där midjan var bar och kände sig nog oerhört fin, ty den togs inte av förrän hon hotades med att få stanna kvar själv på båten medan vi andra åkte in till stan och käkade och det var önskvärt om fröken Dallner bar en något mer klädd outfit än bikini. Till sist var även hon klar och efter 100 meter hade hon så mycket skoskav att hon bara satte sig ner och grät. Jag tror hennes peng liksom var slut. Det gjorde helt säkert ont i hennes fot, men att vara tapper tar även på en fyra åring. Hon var trött och varm och säkerligen jäkligt hungrig. Farbror Olle tog barnet på armen och gick och köpte strumpor och därmed lindrades de värsta sorgerna och så småningom kom vi i väg även denna kväll. Skaldjur i långa banor och stora lass och yoghurtglass med chokladsås mitt i natten. Det har givetvis en hel massa olika goda sidor med att heta Edith Dallner, vara fyra år och komma från Valdemarsvik.
Tiden går fort när man har trevligt och snart nog var det söndag och trots att Olle sa hela tiden att han skulle åka hem efter fyra dagar så blev han kvar i en vecka OCH fyra dagar. En utav tjusningarna med Bilbao var att de hade en flygplats. Vi noterade redan under inseglingen att det lyfte flygplan och vid lite efterforskning visade det sig att German Wings flög på sverige och har man just överlevt Biscaya känner man sig lite oövervinnerlig så vad gör det väl att flyga med ett bolag vars personal låser ute piloter och sätter planet i en alp?! I will survive tänkte jag och så bokade vi alla biljetter hem. Eller hem? Vad hem är numera det vet jag inte. Eller jo det gör jag nog. Hem är båten, där jag har allt, dit mina barn säger hem. Det här är som Edith säger, ” vita huset”, en mycket fin plats med, men hem är det nog inte riktigt. Olle flög så på söndagen och vi blev kvar till måndag. Som vanligt i ett ganska stort moln av kaos och viss panik. Nalle blir liksom aldrig klar. Han blir aldrig helt nöjd med förtöjningarna, hundra gånger kontrolleras samma sak och trots det måste ha gå tillbaka igen. Själv är jag färdig att bli tokig. Jag är dess raka motsats och visst glömmer jag saker för att jag kanske är slarvig, men ännu så länge har inte jorden gått under för det och gör det troligtvis inte heller. Tillslut är klockan så mycket att det finns ingen utväg, ska vi med något flyg var vi tvungna att hitta en taxi och det ungefär nu. Det löste sig så bra att hamnkapten råkade va på kontoret där vi skulle lämna in våra nycklar till båten så han fixade taxi och i tid hann vi ut till flyget och hade till och med tid äta innan det bar i väg till Düsseldorf för mellanlandning. Snipp, snapp var sagan slut och vi var i Stockholm och åter i den riktiga världen. Två nätter fick Nalle vara hemma sedan bar det i väg på annan båt och vi är gräsänkor igen.
Det var skönt i ungefär ett dygn att vara hemma så började jag längta tillbaka. Skulle någon erbjuda mig att åka ner och gå över Biscaya i kväll skulle jag inte tveka en sekund. I dag när det har regnat utan uppehåll i ett dygn var det ungefär 30 grader varmt där nere. Tänk för en vecka sedan, då var mitt största bekymmer att det var så varmt på däck att jag brände fötterna, idag har jag andra större problem så som vinterkläder och mössor.
Jag avslutade senaste skriften med vår ankomst till Bilbao den underbara duschen och att vi satte oss till bords i en av säkert tio restauranger längs marinan. Vi var aftonens första gäster klockan var 21,30 och spanjorer tar ju siesta på eftermiddagen och har därför inte särskilt bråttom med kvällsvarden det hade vi där emot. Har man lidit av svåra tvångstankar om mat de senaste två dygnen så har man väldigt brådis vid matbordet.
Menyn kom in och den var på engelska vilket alltid underlättar då vi har viss erfarenhet av att beställa in mat på franska krogar och upplevt en viss osäkerhet om det är fågel, fisk eller möjligen mitt i mellan vi bett servitören att ta in.
Tonfisk ville vi ha, tyvärr sa Pablo eller vad nu denne herre hette, det är inte säsong för det. Nänä, sa vi och läste igenom menyn igen. Nu visade det sig att det inte bara rådde brist på tonfisk utan faktiskt egentligen det mesta. Det är inte ens säsong för turister och det påverkar innehållet i restaurangens kylar avsevärt. Edith och Gustav kände sig omedelbart som hemma ty de fick bröd, stora stycken med bröd och Cola och det hade det ju serverats en del ombord de senaste dygnen. Jag fick ittersalta stora varma räkor till förrätt vilket passade mig som troligtvis var tämligen svulten på vätska och då är salt både gott och nyttigt. Nalle och Olle fick in någon sallad med kanske anjovis i och därmed var vi för stunden lyckliga. Till varmrätt hade Pablo, vi kallar honom det, rekommenderat pojkarna att äta någon sorts grillad stooooooor fisk, Gustav hade vi denna tid lagt ner sitt söta huvud på bordet och sov som en sten och Edith och jag beställde in kalv.
Efter en evig väntan kom så den varma maten. Ni vet Jesus? Han med brödet och fiskarna? Lite så blev läget här. Jo, dottern och jag fick väl ungefär det vi beställt, jag är lite tveksam. I min värld är en kalv ett ganska litet djur och den köttbit som låg på min glödheta talrik såg mer ut som något som var utskuret på en elefant. Nu är ju inte jag styckare och vet inte, men konstigt såg det ut. Till detta serverades det fem bitar pommesfrites. Den unga damen tog en tugga av det mycket blodiga köttet åt tre potatisbitar och återvände till sin mer hemvanda bröd diet.
Pojkarna hade långt innan fått in rena talrikar samt rena bestick och efter en bra stund så dök det upp en liten fisk på ett fat mellan dom. Det var liksom bara en vit fisk som låg där, inte en dillkvist, inte en citronskiva utan oerhört minimalistiskt, en vit fisk på en vit talrik. Länge satt dom och väntade på någonslags sallad, kanske någon form av potatis eller ris eller egentligen precis vad som helst. Långsamt började de försiktigt provsmaka den serverade maten och snart nog tog ju hungern över och ett, tu tre var firren slut och när vi tillslut hade betalat hutlöst mycket pengar för maten hade det fortfarande inte anslutits sig några tillbehör. Vi är rörande eniga om att det i menyn inte nämndens några sides som man kunde beställa in utan det här var som det skulle vara. Som väl var så hade de båda utsvultna seglarna vräkt i sig korv och chips innan vi gick i land och tur var det, men det var inte så vi hade tänkt oss. Men likt Jesus så delades ju fisken upp mellan bröderna Dallner och Nalle drygade ut det hela med att så gott han kunde äta upp Ediths övergivna mat.
Jag tror inte min älskade somnade proppmätt men precis som med mycket annat så vaknar man ju nästa dag och förhoppningsvis går det bättre då.
Att vi inte kunde lämna båten i en hamn som kostar 93 € natten i ett par månader det var uppenbart i samma stund som hamnkapten sa vad det kostade. Vi ville verkligen inte ge oss ut i havet igen. Peter som i stället för att vara med och segla har skött mycket väderrapportering samt hamninfo från sjuksoffan i Västervik, tipsade om en rad olika hamnar ett antal sjömil i väg från Bilbao men vi kände båda två att vi var inte ett dugg sugna på att packa ihop båten efter ett dygn och gå vidare. Nu var det så väl att de flesta av andra marinor kunde inte ta emot oss på grund av vårt djup och storlek, där ser ni, storleken har absolut en avgörande betydelse, för det om man har båt. Nalle var uppe och pratade med hamnkontoret. Jo då dom kunde absolut göra något på priset. Så istället för ca 30 000 kronor i månaden kunde de gå ner till 20 000 ungefär. Nalle försökte höra sig för om de andra hamnarna på andra sidan, nej, nej, nej, sa hamn-Juan, det kostar lika mycket överallt.
Detta trodde maken inte ett ögonblick på så när Olle satt i sig en liter resorb till frukost och gav sig ut och sprang tog Nalle sin cykel och gav sig av på tur till den andra hamnen. Efter en timme var han tillbaka och meddelade att fartyget så avgå och en kvart för att gå in i den andra hamnen. Nu hade vi fått ett pris på tre månader för mindre än vad en månad här kostade. Efter lite om och men ligger hon nu tryggt inne i en oerhört trevlig marina/varv. Vi träffade svenska Lena ombord på sin båt med sin engelske make och deras lurviga hund. Tyvärr hann vi inte riktigt bekanta oss med varandra särskilt väl för morgonen efter meddelade kapten för marinan att vi var tvungna att byta plats då båtägaren till närmaste granne visat oro inför att ha oss liggandes jämsides. Nalle påstod bestämt att det berodde på att vi hade större båt vilket vållat grannen komplex och därav beordrat förflyttning av oss. Med samma oerhörda elegans gled vi ut ur vår parkeringsficka som vi dagen innan likt en smörkniv i ljummet smör smekt oss in. För vår del blev förflyttningen till det bättre, vi kom närmare stan och landbacken. Nu kunde vi njuta av Bilbao, båten satt fast och ingen skulle ut och segla. Tunnelbana in till stan tog en 20 minuter och nu har vi lärt oss att det som syns från havet inte alls är Bilbao utan längs den flod som löper upp genom området ligger det egentligen fyra olika städer som är så sammanvuxna att det är omöjligt att avgöra vart man är alltså kallas hela området för Bilbao. Vi hittade till gamla stan som ser ut som de flesta gamla städer gör. Ett gytter av små trånga gränder och prång, en massa butiker, tack och lov inte en massa turist krimskrams utan glädjande nog sådant som människor behöver. Mat, massa mat. Fiskaffärer med stora bläckfiskar, levande krabbor och humrar. Fiskar som var så fula att Edith sa att hon skulle drömma om monsterfiskarna på natten. Charkuteributiker med hela taket fullt med skinkor och diskarna fulla med oxar, kor och grisar. Spanjorerna i likhet med de flesta andra människor i denna värld ser väldigt välmående ut trots att de köper sitt kött över en disk och grönsakerna låg ganska blandat och inte som här där vissa måste hållas undan från andra. Men va vet jag, vi kanske har lite extra känsliga magar i Sverige. Restauranger var det gott om, problemet är ju bara att ingen serverar mat förrän sena kvällen. Så samtidigt som det varma köket öppnar brukar mina änglar krypa ner i sina pyjamasar men att resa är att ta seden dit man kommer och det går alldeles utmärkt att äta tapas till sent mellis och äta middag vid nio. Ediths lycka visste inga gränser när restaurangen serverade oerhörda mängder med glassar av de flesta smaker en dam i 4 års åldern kan önska. Nalle var nog han med utom sig av lycka då han äntligen fick äta T-bone steak, då detta är förbjudet i Sverige. Efter ” galna kosjuka” eller Creutzfeldt- Jakobs sjukdom är orsaken till det. Inga kända fall i Sverige och efter att ha ätit denna i utlandet häromdagen får jag lov att säga att Nalle då på inget vis verkar mer eller mindre galen än vanligt. Vi åt som galningar och Edith övergav sin glass diet eller rättare sagt hon tog den till nya nivåer genom att doppa friterad potatis i den. Mycket gott, sa hon, tveksamt, sa jag. Nu hade vi ju då förflyttat oss till de centrala delarna av staden och lämnat krogarna i hamnen. Notan för fisken som Nalle likt Jesus delade med sin broder och i viss mån även hustrun kostade nästan 180 €, här hade vi ätit det dubbla, druckit bra vin och kaffe och notan kostade mindre än hälften. Lärdom? Japp, medhavd matsäck i hamnen, överlev in till stan, ät sedan allt vad du kan.
Dagen efter bjöd på en underbar sol och värme, ingen gjorde många knop utan var rätt nöjda med att bara vara. Edith som dagen innan hade uppfyllt sitt mål med hela resan och inhandlat sig en ”BAKINI”, vi vet att det inte heter så men har inte hjärta att rätta henne, svepte runt i sin nya blå baddräkt där midjan var bar och kände sig nog oerhört fin, ty den togs inte av förrän hon hotades med att få stanna kvar själv på båten medan vi andra åkte in till stan och käkade och det var önskvärt om fröken Dallner bar en något mer klädd outfit än bikini. Till sist var även hon klar och efter 100 meter hade hon så mycket skoskav att hon bara satte sig ner och grät. Jag tror hennes peng liksom var slut. Det gjorde helt säkert ont i hennes fot, men att vara tapper tar även på en fyra åring. Hon var trött och varm och säkerligen jäkligt hungrig. Farbror Olle tog barnet på armen och gick och köpte strumpor och därmed lindrades de värsta sorgerna och så småningom kom vi i väg även denna kväll. Skaldjur i långa banor och stora lass och yoghurtglass med chokladsås mitt i natten. Det har givetvis en hel massa olika goda sidor med att heta Edith Dallner, vara fyra år och komma från Valdemarsvik.
Tiden går fort när man har trevligt och snart nog var det söndag och trots att Olle sa hela tiden att han skulle åka hem efter fyra dagar så blev han kvar i en vecka OCH fyra dagar. En utav tjusningarna med Bilbao var att de hade en flygplats. Vi noterade redan under inseglingen att det lyfte flygplan och vid lite efterforskning visade det sig att German Wings flög på sverige och har man just överlevt Biscaya känner man sig lite oövervinnerlig så vad gör det väl att flyga med ett bolag vars personal låser ute piloter och sätter planet i en alp?! I will survive tänkte jag och så bokade vi alla biljetter hem. Eller hem? Vad hem är numera det vet jag inte. Eller jo det gör jag nog. Hem är båten, där jag har allt, dit mina barn säger hem. Det här är som Edith säger, ” vita huset”, en mycket fin plats med, men hem är det nog inte riktigt. Olle flög så på söndagen och vi blev kvar till måndag. Som vanligt i ett ganska stort moln av kaos och viss panik. Nalle blir liksom aldrig klar. Han blir aldrig helt nöjd med förtöjningarna, hundra gånger kontrolleras samma sak och trots det måste ha gå tillbaka igen. Själv är jag färdig att bli tokig. Jag är dess raka motsats och visst glömmer jag saker för att jag kanske är slarvig, men ännu så länge har inte jorden gått under för det och gör det troligtvis inte heller. Tillslut är klockan så mycket att det finns ingen utväg, ska vi med något flyg var vi tvungna att hitta en taxi och det ungefär nu. Det löste sig så bra att hamnkapten råkade va på kontoret där vi skulle lämna in våra nycklar till båten så han fixade taxi och i tid hann vi ut till flyget och hade till och med tid äta innan det bar i väg till Düsseldorf för mellanlandning. Snipp, snapp var sagan slut och vi var i Stockholm och åter i den riktiga världen. Två nätter fick Nalle vara hemma sedan bar det i väg på annan båt och vi är gräsänkor igen.
Det var skönt i ungefär ett dygn att vara hemma så började jag längta tillbaka. Skulle någon erbjuda mig att åka ner och gå över Biscaya i kväll skulle jag inte tveka en sekund. I dag när det har regnat utan uppehåll i ett dygn var det ungefär 30 grader varmt där nere. Tänk för en vecka sedan, då var mitt största bekymmer att det var så varmt på däck att jag brände fötterna, idag har jag andra större problem så som vinterkläder och mössor.